Övrigt

Femte bandet av Norstedts Sveriges historia handlar om en turbulent tid som börjar med förlusten av stormaktsväldet och slutar med den ytterligare förlusten av Finland. Unionen med Norge var en klen tröst. Men däremellan hände massor som lade den tidiga grunden för det moderna Sverige.

Det är nästan lika roligt att titta på bilder på tårtor, som att äta dem - men bara nästan. Konditorimästaren Jan Hedhs bok Tårtor, med bilder och recept på den ena ursmaskiga tårtan efter den andra, får en gammal tårtmissbrukare att kvida av förtjusning.

Simon Sebag Montefiore, skrivit en riktig tegelsten. Den här gången om Jerusalem. Det är blivit en myllrande fresk om tre världsreligioners huvudstad.

Boken tar vid någonstans där hennes förrförra bok slutade: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. I den dog hon nästan.

Skräckromanen Evig natt innehåller inga plötsliga chockmoment, inga kaskader av blod och kladdiga inälvor, inga saltsyredrägglande monster eller ens en ynka liten likmask.

Att våra fåglar är flygande ättlingar till dinosaurierna köper jag, men att Dinosauriens fjädrar, av Sissel-Jo Gazan skulle vara en Da Vinic-koden i naturvetenskaplig miljö, som det står på omslaget, har jag svårare att svälja.

Finns det någon författare som man bara ska gilla i dag så är det Roberto Bolano. Sådana är det litterära samhällets oskrivna lagar.

Det finns ett bra skäl till varför Gud glömde den här urfjompiga boken, tänker jag efter bara något kapitel. Ändå kan jag inte lägga den ifrån mig.

Det är blandade reaktioner när jag berättar att jag läser Kikki Danielsson biografi.

Trots min skepsis är det med viss nyfikenhet jag öppnar Skendöd. Kan det möjligen bero på att Jo Nesbø har så att säga banat min mentala ingång till norsk kriminallitteratur? Ja, sannolikt.

Om man försöker bortse från att Janusstenen av Elly Griffiths har en språkrytm som starkt påminner om Totte bygger en koja, så kanske - nej, man kan inte bortse från det.

Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst ifrån ön Valö utanför Fjällbacka. Påskmiddagen står prydligt uppdukad, men den enda som finns kvar i huset är ettåriga Ebba som tultar omkring bland stolar och bord.

Boken är med rätta omtalad och har ett viktigt ärende. Och författarna, de prisbelönta radioreportrarna Olofsson och Öhman, har nog gjort vad de kunnat, deras arbetsinsats är imponerande.