Finns det någon författare som man bara ska gilla i dag så är det Roberto Bolano. Sådana är det litterära samhällets oskrivna lagar.

I det här fallet träffar de också rätt. Bolano var en författare som skrev med en underbar lätthet, och samtidigt med ett stort allvar och en djup hängivenhet.

I Amulett heter huvudpersonen Auxilio Lacouture.  Hon skulle kunna kalla sig den mexikanska poesins mor - så presenterar hon sig själv på första sidan. Nu sitter hon inlåst på en toalett på universitetet i Mexiko city under tolv dagar 1968 och minns sitt liv i ibland nästan hallucinatoriska bilder, ibland i rent filmiskt klara scener.

Auxilio Lacouture känner alla poeterna. Det är också här man som läsare utan alltför stor inblick i latinamerikansk litteratur kan känna sig en aning bortkommen. Fast det är klart, man behöver nog inte veta exakt vilka exempelvis Pedro Garfias och León Felipe var. Det räcker kanske med att konstatera att de var just poeter.

En annan poet av viss betydelse i boken är Arturo Belano som Auxilio Lacouture lärde känna när han var sjutton, "en blyg pojke". Jo, det är samme person som var en av huvudpersonerna i romanen De vilda detektiverna och kanske också Bolanos alter ego.

Mystiskt, absurt, storartat, och poetiskt. Fast på prosa då.