Jag älskade Johan Theorins nästan mytiska skildringar av Öland i de tre tidigare utgivna böckerna. Han fångade så mycket med så få ord. Men det är en bedrift han inte lyckas upprepa i Sankta Psyko.
En förskollärare tar jobb på ett experimentdagis där intagna på ett psykiatriskt sjukhus ska få chansen till något liknande ett familjeliv. Förskolläraren har naturligtvis sina egna syften att ta jobb just där, och det är vad som ska driva berättelsen framåt. Men lyckas det? Nja, skulle jag säga. Det lyfter liksom aldrig. När jag stänger boken sänder jag i stället en stilla vädjan till Theorin: Flytta berättandet tillbaka till ÖlandSankta Psyko
Wahlström & Widstrand