Simon Sebag Montefiore har gripit sig an med ännu ett jätteämne efter att ha avverkat en biografi över Stalin och en annan över Katarinas den storas älskare furst Potemkin. Den här gången handlar "biografin" om Jerusalem vid en av historiens korsvägar, för att inte säga korsdrag. Ett av huvudskälen är givetvis att Jerusalem är en helig stad för tre världsreligioner: judendomen, kristendomen och islam. Därmed har också härskare av olika bekännelser gjort anspråk på staden för sina egna och sina väldens räkning och i den ambitionen huggit huvuden av såväl trosfränder som motståndare tillhörande andra religioner. Resultatet har blivit en färgstark krönika över härskare som oftast får sina miniporträtt tecknade på Montefiores eleganta och spänstiga prosa.

Berättelsen håller sig strikt till den kronologiska ordningen, och även om man lätt tar till sig igenom sidorna finns det invändningar. Som redan nämnts handlar boken i huvudsak om Jerusalems härskare. Staden erövras, plundras och byggs upp igen genom århundradena. Montefiore beskriver hur erövrarna lägger beslag på väldiga skatter, men det finns väldigt lite om hur de kommit dit eller vart de har förts. Dessemellan kan staden ligga länge, närmast som en ruinhög med några få invånare som försöker skapa sig en tillvaro bland stenhögarna. Jerusalem har väl aldrig legat vid någon av de stora handelsvägarna, men den har likväl ibland överflödat av mjölk och honung och ibland varit nästan övergiven. Om vad som framkallat hög- respektive lågkonjunktur finns mycket litet. Däremot finns uppgifter om att den ena sultanen hade över 2 000 konkubiner medan andra fick nöja sig med 1 000 - 1 200 konkubiner i sitt harem.

Boken omfattar perioden från kung David på 1100-talet f Kr - även om staden existerat mycket längre än så - fram till sexdagarskriget 1967.