Det är lika bra att erkänna med en gång, Winston Churchill, hans tid och gärning, har fascinerat mig under väldigt många år. Nu är det Svante Nordin, idéhistorikern i Lund, som tagit sig för att skildra denna långt ifrån obeforskade period.

Nordins utgångspunkt är att Storbritanniens världsomspännande imperium, med Indien som "juvelen i kronan", byggdes på grund av att Storbritannien var det första land som genomgick den industriella revolutionen. Det gav musklerna att lägga beslag på marknader och råvaror. När andra nationer började komma ikapp blev det allt mera ansträngande att upprätthålla ställningen som ledande världsmakt. I början av 1900-talet var titanen trött, som Svante Nordin uttrycker saken.

Under förspelet till första världskriget fick en annan av Storbritanniens grundläggande politiska positioner stryka på foten. Landet hade varit sysselsatt med att bygga sin imperium "bortom haven". Europa ägnades ett förstrött intresse och blev viktigt bara när någon makt hotade att dominera den europeiska kontinenten. Då kunde Storbritannien, skyddat av kanalen och sin flotta, lägga sin makt i vågskålen för den sida som hotades av nederlag för att upprätthålla "den europeiska konserten". Detta förklarar varför Storbritannien ständigt var Frankrikes fiende när landets härskare t ex hette Ludvig XIV och Napoleon och varför Frankrike blir Storbritanniens allierade när Tyskland efter enandet 1871 seglar upp som den dominerande europeiska stormakten. Detta system var förhärskande från 1500-talet och hela tiden genom större delen av 1800-talet.

Det mot den här grovt skissade bakgrunden Winston Churchills liv och politiska gärning utspelar sig. När han föddes 1874 stod det brittiska imperiet på höjden av sin makt. När han dog 1965 hade det monterats ned och i stort sett försvunnit. En av de fascinerande sakerna med Churchill är hur denne aristokrat, tillhörande den familj vars huvudman bär titeln hertig av Marlborough, kom att bli hela folkets symbol för kampen mot Hitler och nazismen. Churchill klädde sig aldrig själv i hela sitt liv. Han hade betjänt till det. Han åkte aldrig buss eller tunnelbana. Det fanns chaufförer för sådant. Hans liv var i mycket det som beskrivs i Downton Abbey. Nu ska på en gång sägas att Nordin inte ägnar många rader om just de aspekterna av Churchills liv. I stället koncentrerar han sig på den politiska gärningen. Det är en politisk biografi med andra ord.

Svante Nordin redovisar naturligtvis Churchills politiska karriär och regeringsuppdrag. Han analyserar de båda premiärministerperioderna, 1940 - 1945 respektive 1951 - 1955. (Han blev alltså Elisabeth II:s första premiärminister.) Vidare går han igenom historieskrivningen kring Churchill, inklusive Churchills egna volymer.

Emellertid, det mest intressanta är hur Churchill förändrade det brittiska politiska tänkandet. Han älskade det brittiska imperiet, men han förstod att det inte gick att rädda. Den brittiska världsordningen, pax britannica, måste ersättas med något annat. Churchill hoppades på en pax americana och fruktade en pax sovietica. Han förstod tydligare än Franklin Roosevelt vart Stalin syftade. Men Storbritannien var lättviktaren i trion. Det var USA och Sovjetunionen som vann andra världskriget. Britterna hade inga stora militära framgångar på egen hand. Storbritanniens insats var att inte förlora kriget när landet stod ensamt mot Hitler från juni 1940 när Frankrike kapitulerade till juni 1941 då Tyskland angrep Sovjetunionen.

Churchill hävdade både i sin praktiska politik och i några stora tal att folken måste erbjudas ett alternativ till kommunistiska diktaturer. Uppgiften måste vila på "the English Speaking Peoples" att sprida demokrati och välstånd och då i synnerhet på USA och Storbritannien. Denna speciella relation mellan Storbritannien och USA är i högsta grad levande än idag. David Cameron åberopade den när han ville angripa den syriska regimen tillsammans med Barack Obama, men åkte på pumpen i underhuset. Tony Blair hade samma motivering när han 2003 tillsammans med George Bush attackerade Iraq för att lägga beslag på Saddam Husseins massförstörelsevapen (som inte fanns).