Det här är nog en av de märkligaste böcker jag har läst. Den handlar om ett arkiv som har dokumenterat Förintelsen.

Emanuel Ringelblum var en av de mest lovande historikerna i Polen vid andra världskrigets utbrott 1939. Själv jude intresserade han sig för det i stort sett outforskade ämnet polsk-judisk historia. Hösten 1940 beordrade tyskarna Warszawas ca 400 000 judar att flytta in i ett getto med från början obestämda gränser. Trettio procent av stadens invånare skulle trängas ihop på 2,4 procent av dess yta. Omsättningen av människor var stor. 100 000 människor dog av svält mellan krigsutbrottet och juli 1942. Samtidigt föstes ytterligare mer än 150 000 personer in i gettot.

I den här situationen bestämde sig en krets intellektuella judar, där Ringelblum snart kom att inta en ledande roll, att bygga upp ett arkiv för att dokumentera händelserna i gettot. De kallade arkivet Oyneg Shabes. Det omfattar tiden 1940 fram till gettoupproret 1943. Det gömdes i metallådor och mjölkkrukor och grävdes fram efter kriget, 1946 och 1952. Emellertid, en betydande del har försvunnit, sannolikt för evigt. Ringelblum insåg att man måste fånga ögonblicket. Man kunde inte vänta. Logiken i gettot var sådan att idag fick gårdagen att framstå som en idyll. På samma sätt skulle dagens situation lite längre fram framstå som något eftersträvansvärt. Därför måste utvecklingen dokumenteras nästan dag för dag. I arkivet återfinns kvarlevor som protokoll, proklamationer, affischer, tidningar etc, men också intervjuundersökningar och regelrätta studier  och uppsatser om förhållandena utförda av arkivets medarbetare.

Ur detta material framträder en bild av ett dynamiskt och vitalt samhällsliv. Här finns motsättningar mellan rika och fattiga, politiska partier till höger och vänster, här finns hjälporganisationer som driver soppkök. Här finns också en diskussion om judarna är ett religiöst samfund eller en egen nation med egna traditioner och en egen kultur - utanför religionen. Korruptionen var omfattande. Många försökte skaffa sig fördelar genom att ställa in sig hos det tyska herrefolket på sina landsmäns bekostnad.

Emanuel Ringelblum, hans hustru Yehudis och sonen Uri mördades i mars 1944.

Den här berättelsen om den dynamiska blandningen av språk och folk i Europa före 1939 är för mig den stora behållningen av boken. Det är också en påminnelse om den rikedom som har gått förlorad i den gigantiska etniska rensningen i vår världsdel after andra världskriget, senast på Balkan på 1990-talet.