Män och kvinnor ska uppmuntras att ta lika mycket föräldraledighet och ett lika stort gemensamt ansvar för barnen. Så står det ordagrant i Unionens arbetsmarknadspolitiska plattform som presenterades häromdagen.
Och vad mer? Jo, Unionen vill ha "ett stopp på att kvinnor halkar efter i arbetslivet på grund av barnafödande". Och "en attitydförändring avseende barnafödande och föräldraskap på arbetsmarknaden".
Låter det som blytunga krav? Låter det som ett rödglödgat spett i ändan på makthavarna? Knappast, mest av allt känns det som en fuktig disktrasa, särskilt när det kommer från ett fackförbund som säger sig vilja vara "kaxigt".
Visst, än så länge handlar det bara om en plattform, men frågan är om det är någon vits att komma med önskemål som är så urvattnade att man näppeligen skulle kunna hitta någon med avvikande uppfattning.
Det är ungefär som att önska att alla ska må bra och att det var fred på jorden. Jättebra, men hur når man dit?
Problemet är som ofta att man inte kan och vågar vara mer konkret. Den självklara vägen till ökad jämställdhet i arbetslivet, att föräldraledigheten ska fördelas mer lika, kan inte Unionen driva. Det krävs nämligen ett kongressbeslut först och ett sådant kan komma tidigast i oktober.
År 2012 ska Unionen vara det bästa facket, enligt organisationens egen målbild. Lyckas man inte bli tydligare så lär det dröja. Och de som vill ha en jämställd föräldraledighet kan få vänta i över 200 år. Så lång tid lär det nämligen ta innan pappor och mammor delar lika på ledigheten om utvecklingen fortsätter i samma takt som i dag.
