Min hjärna har redan gått på semester. Den tycks inte riktigt vara införstådd med att jag, vid något ogenomtänkt ögonblick, förlade min semester sent i år. Precis som det finns en biologisk klocka finns det förmodligen en slags semestertimer i kroppen som slår på automatiskt efter midsommar. Det går obeskrivligt segt att jobba när hela ens organism är inställd på att slöa. Att större delen av Sverige tycks ha tagit semester samtidigt som min hjärna, gör det inte lättare att prestera något.

Men varför jäkta? Forskarna är ju eniga om att stress och jäkt inte är särskilt nyttigt för oss. På grund av krisen har organisationerna krympt. Även om en del företag var listiga nog att behålla sin personal och dess kompetens, passade många på att göra sig av med folk. Man behöver inte vara Nostradamus för att inse att det kommer att bli en urjobbig höst för dem som fick behålla jobbet. De förväntas utföra både sitt och sina avpolletterade kollegors jobb, det vet vi från tidigare kriser. Vi vet också vad det leder till - utbrändhet och ökad ohälsa och, i förlängningen, ett för både individ och samhälle snordyrt utanförskap.

Så tagga ner. Inte bara nu inför semestern, utan för resten av året och varför inte resten av arbetslivet? Slow food och slow gardening har vi tagit till oss och långsamhetens lov har visserligen besjungits, men fortfarande prisas de stirriga arbetsnarkomanerna, ivrigt påhejade av arbetsgivarna. Att sno runt som en amfetaminhög ökenråtta tycks vara det högsta idealet i arbetslivet, trots att till och med en påtänd gnagare vet att ost som fått lagra länge smakar betydligt bättre än hafsigt hopmixad färskost.

Det finns ändå små tecken på att ett trendskifte är på gång. För något år sedan gick Vita huset på TV, med en president som aldrig sov och Cityakuten, med läkare som opererade och räddade liv non-stop på bekostnad av sömn och privatliv. I dag ser jag istället med beundran på den genialiske arbetsskygge Dr House, maskarnas mästare, som gör allt han kan för att undvika patienter

Jag har lärt mig mycket av Dr House. Till exempel att bejaka latmasken inom mig. Det är därför jag inte tycker det är så förfärligt att hjärnan redan tycks ha stämplat ut. Och varför den här texten tog ungefär dubbelt så lång tid som vanligt att skriva. Slow working är det enda vettiga alternativet.