Det dominerande temat i andra bandet av "Sveriges historia" är riksbildandet, hur Sverige så småningom kommer till. (Projektet presenteras närmare i recensionen av det första bandet, se Kollega.se 2009-12-04). Liksom i det första bandet skiljer sig periodindelningen från vad vi är vana vid. Detta för att framställningen ska stå i bättre samklang med den senaste arkeologiska och historiska forskningen. Enligt den traditionella indelningen avslutas ju vikingatiden ca år 1000 i och med att "Sverige" då anses ha kristnats. Därmed börjar medeltiden och den avslutas strax efter 1500 med Gustav Vasas nationella kungadöme.
Här betonas i stället sammanhanget med den förkristna tiden. Under huvuddelen av den skildrade perioden härskade stormän och hövdingar över obestämda områden. Det avgörande för hur stor makt en småkung kunde utöva var inte landområden utan relationer. Släktband och allianser med andra hövdingar var avgörande för maktutövandet. Men att makten bygger på släktskap och personliga relationer gör den instabil. När Birger Jarl griper makten vid 1200-talets mitt och besegrar oppositionen i slagen vid Sparrsätra 1247 och vid Herrevadsbro 1251 inleds ett århundrade av riksbyggande. Skatter börjar drivas in, fogdar tillsätts, borgar byggs, vi får ett frälse som gör krigstjänst mot skattebefrielse. Med andra ord, vi får en administration och institutioner som minskar beroendet av släktband och sociala nätverk. En tillräckligt stor del av bygdemaktens ledande män ansåg att framtiden låg i att stötta den framväxande kungamakten för att centraliseringsverket skulle kunna fortsätta.
Dick Harrison är ju en synnerligen driven skribent, väl förfaren i alla knep att fånga och behålla en läsares uppmärksamhet. Men verkets förtjänster är inte enbart stilistiska. Skildringen av maktspelet bland samhällets toppar finns förstås med, men där finns också breda skildringar av hur livet levdes i andra samhällskikt, helt i enlighet med den moderna historieskrivningens strävanden att bredda skildringen av gångna tider. Spännande är också diskussionerna om källäget. Hur säker är vår kunskap om perioden? Diskussionen om samspelet mellan arkeologi (lämningar) och historia (texter) för att öka vårt vetande är därför synnerligen stimulerade
