Digerdöden är den största demografiska katastrof som drabbat Europa, Nordafrika och stora delar av Asien. Till Sverige kom pesten 1350. Döden slog blint. I vissa trakter gick den värdshus förbi, i andra dog några enstaka personer, medan i ytterligare andra upp till 80 procent dukade under. Följde blev brist på arbetskraft. Gårdar lades öde och inte minst lågfrälset hamnade i en svår ekonomisk situation. Digerdöden var dessutom ingen engångsföreteelse. Pesten slog till upprepade gånger, relativt regelbundet ända fram till mitten av 1600-talet, d v s under 300 år.
Det här ändrade radikalt förutsättningarna för den politiska kampen. Perioden är i hög grad en fråga om starka och hänsynslösa individer. Det var en orolig tid med obarmhärtiga tronstrider, handelskrig, skattetrycket på bönderna ledde till flera uppror och till att bönderna etablerade som en militär maktfaktor och som ett eget stånd i riksdagen. Det sista var unikt för Sverige.
Tidigare har medeltiden ansetts slut med Gustav Vasas tronbestigning 1523. Sverige blev en nation, steg in i ett allmäneuropeiskt sammanhang. Harrison och Eriksson hävdar att Gustav Vasa och hans söner i hög grad handlade som 1400-talets makthavare, traditionen var obruten. I stället väljer författarna året 1600 som brytpunkt. Det var då Sverige stod på tröskeln till stormaktstiden. Gustav Vasas tronbestigning och den definitiva slutpunkten på Kalmarunionen eller tröskeln till stormaktstiden? Striderna om historiska periodiseringar lär aldrig sluta. Frågan gäller väl närmast vilka syften de ska fylla. Och för det här ändamålet är tiden 1350 - 1600 OK.
Band 1 i serien Sveriges historia recenserades i Kollega.se 2009-12-04 och band 2 granskades 2010-01-11.
