Jag minns en arbetsgivare som gav de anställda cd-skivor med musiken till en Abba-musikal. Jag vet inte hur de tänkte. Om de tänkte vill säga. Antagligen kunde de inte ens föreställa sig att det finns människor som inte älskar Abba. Ja, det finns till och med dem som avskyr gruppen. I mitt fall gick skivan direkt i sopen.
Musik, liksom litteratur, går givetvis bort om man ska ge presenter till en massa människor med olika intressen och läggning. I alla fall om man bryr sig om vad mottagaren tycker. Det är också därför som arbetsplatserna översvämmas med mängder av laxar, handdukar och pepparkvarnar framåt jul.
I bästa fall kan man äta upp presenten eller ge bort den till någon avlägsen släkting med dålig smak. Betydligt vanligare är att den hamnar i någon kartong i avvaktan på den slutförvaring den förtjänar på någon soptipp.
Tack och lov finns det också arbetsgivare som tänker ett steg längre. Det syns bland annat i den enkät som Kollega gjort, där flera företag i stället väljer att skänka pengar till projekt som gör världen bättre eller underlättar livet för dem som har det svårt.
På Manpower gick julklappen i fjol till SOS Barnbyar, medan Casino Cosmopol skänker årets pengar till välgörande ändamål med anknytning till barn- och ungdomsidrott.
Kanonbra, tycker jag. Jo, jag har hört invändningen att givaren måste göra ett eget, medvetet val - i alla fall för att uppleva någon tillfredsställelse. Enligt denna teori borde företaget alltså fråga den enskilde anställde om han eller hon vill skänka bort pengarna eller ha en pepparkvarn.
Det är säkert korrekt - om syftet med klappen är att öka de anställdas känsla av att vara goda människor.
Är syftet däremot att faktiskt hjälpa andra människor som har det svårt är det rimligtvis ett bättre alternativ att ställa de anställda inför fullbordat faktum.