För en tid sedan var jag på en träff för fackliga journalister. Den inleddes med en presentation, där vi alla fick beskriva de problem vi har att tampas med som granskare av det egna förbundet. Många av oss hade liknande erfarenheter - förbundsledningar som lägger sig i och försöker styra innehållet, total renons på förståelse för hur vi måste jobba för att behålla vår trovärdighet, återkommande åtstramningar, ständigt ifrågasättande av självständigheten och styvmoderlig behandling jämfört med andra avdelningar och till och med andra tidningar.
Sist kom turen till ett par colombianska journalister.
Under deras redogörelse över sin arbetssituation sjönk vi en efter en, röda om öronen, djupare ner i det imaginära hål i golvet som vi samtliga intensivt önskade oss och vi ångrade nog alla att vi inte hade hållit igen en smula när vi beskrev våra i-landsproblem. Vi får i alla fall betalt för vårt arbete och även om arbetsgivare ibland blir putta över det vi skriver eller inte skriver, försöker de aldrig ta livet av oss.
Men ändå. I-landsproblem kan en dag bli u-landsproblem, om man inte ser upp. Det har blivit tuffare. Under senaste SAS-strejken var det till exempel inte en enda kabinanställd som vågade träda fram och kritisera arbetsgivaren. De ville gärna yttra sig, men anonymt. Visst kan man förstå det, men en anonym röst är liksom ingen röst - en arbetsgivare kan lätt vifta undan kritik om den kommer anonymt. Vår trovärdighet kan ifrågasättas.
Rädslan sprider sig. Delvis kan det bero på att förtroendet för media sjunkit på grund av snaskjournalistik, men det finns också mer oroande tendenser - SAS-personalen hade till exempel fått mer eller mindre subtila order uppifrån om att hålla tyst, annars......
Pravdamentaliteten har blivit rumsren och brer ut sig. Tidningen Journalisten konstaterade nyligen att PR-konsulterna har blivit tre gånger så många sedan 1996. Journalistkåren på DN har under samma tid halverats... Och hur går det då med pressfriheten?
Medlemmar som har något att berätta måste få känna att de kan yttra sig till sin tidning utan att råka ut för repressalier från sin arbetsgivare eller bli belagda med munkavel för all framtid av kommunikatörer och PR-folk som vill kunna kontrollera och styra informationen. Jag har lovat mig själv att aldrig mer tala med en informationskontrollant. Inte för att jag har något emot kommunikatörer - det finns jättetrevliga sådana också, men för att det inte är journalistik att återge tillrättalagd information. Får jag inte tala med någon som vet och kan frågan, kan jag ju lika gärna låta bli att skriva.
Däremot vill jag gärna tala med dig. Du som är anställd, som ser missförhållanden eller succéer, som vågar stå emot Pravdatrycket och förstår vikten av att ha en fri och självständig medlemstidning. Ring.