Eliter av olika slag har alltid behövts och kommer sannolikt alltid att behövas. Göran Norrbys studie tar sikte på de statsbärande skikten i de nordiska staterna. Eftersom Norge, Island och Färöarna lydde under Danmark och Finland var en del av Sverige under större delen av den studerade perioden kommer boken att i huvudsak bli en jämförelse mellan Danmark och Sverige.

Under huvuddelen av perioden 1660 - 1920 var adeln den till synes dominerande eliten. "Till synes" eftersom adeln ändrade skepnad med skiftande ekonomiska, politiska och samhälleliga förhållanden. Vad som räknades som adel kunde dessutom i det danska fallet göras till föremål för olika definitioner. Förutom den gamla bördsadeln fanns i Danmark andra sätt att nå med adeln jämställda privilegier utan att formellt "upphöjas i adeligt stånd".

I Sverige var det enklare. Genom Axel Oxenstiernas och Gustav II Adolfs organisering av adeln i Riddarhuset blev det klart vem som var adel och vem som inte var det. Dessutom utgjorde den svenska adeln den främsta kammaren i fyrståndsriksdagen.

Något sådant formellt politiskt inflytande hade inte den danska adeln. Efter den definitiva förlusten av Skånelandskapen, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen till Sverige 1660 infördes ett formellt kungligt envälde som var i kraft i nästan exakt 200 år. I Danmark fick den förmögnaste delen av godsägaradeln statliga förvaltningsuppgifter, t ex skatteindrivning och soldatutskrivning. Några sådana mandat hade inte den svenska adeln. Adeln spelade visserligen en dominerande roll på topposterna i den statliga förvaltningen, men de utförde dem som tjänstemän, inte i kraft av sina godsinnehav.

Dessutom utgjorde de svenska bönderna ett eget stånd i den riksdag som inkallades även under perioder av kungligt envälde. Detta till skillnad mot förhållandena i Danmark, där bönderna levde under förhållanden som gränsade till livegenskap. Landet saknade parlament under enväldet.

Det här korta referatet visar tydligt att förhållandena skilde sig väsentligt mellan grannländerna.

Gemensamt är hur Norrbys studie visar eliternas gemensamma funktion. Centralmakten behöver eliterna för att genomdriva sina politiska program/reformer. I gengäld förses eliterna med adelskap, ordnar, titlar och privilegier. Detta är centralmaktens sätt att organisera sina eliter och att kontrollera dem för bästa statsnytta. Den delen är den starka sidan i boken. Vad jag saknar är ett utförligare resonemang om olika uppåtsträvande samhällsskikts strategier för att nå elitstatus, vilka som nådde den största framgången och varför.

Göran Norrbys bok kan med fördel läsas som en mer strukturerad bredvidbok till Bo Erikssons "Svenska adelns historia", recenserad i Kollega.se 2011-04-26.