Jag kan inte riktigt motstå en bok med en fladdermus på omslaget. Alltför ofta är det rena dravlet mellan pärmarna - vampyrsvärmeri som rider på Twillighthysterin och som i första hand vänder sig till unga, men jag hyser ändå hopp att få tag i en vampyrroman som framkallar de där rätta rysningarna  - de av skräck istället för vämjelse.  Glashuset är troligtvis en ungdomsbok, men en av de bättre i genren. Vampyrerna i Morganville, dit Claire (klipsk men utan varken mystisk förmåga eller doft) kommer för att plugga är alldeles vanliga odöda (eller ovanliga såtillvida att de varken är snälla, suger blod med snablar eller lätta att identifiera) och för en gång skull handlar det om att bekämpa dem, inte förälska sig i dem. Bitvis blir det riktigt kuslig, eftersom ondskan i staden inte bara begränsar sig till vampyrerna...