Albert Bonniers förlag.
En del bara måste göra det, andra undviker det för att slippa tänka på den, döden. Jag menar - läsa de där böckerna som är skrivna av människor som vet att de är på allra sista slutstationen, på väg in i döden. Den verkliga döden alltså, inte filmdöden som varenda film, varenda deckare, smaskar omkring i.
Författaren och litteraturkritikern Anders Paulrud har lungcancer och skriver boken Fjärilen i min hjärna under sin sista tid. Den ges ut postumt efter författarens död i början av januari.
Jag trivs i Anders Paulruds närvaro, i Paris där han går på samma restaurang som alltid, där han ligger på sängen och bara är trött, trött, där han ger bort morfars gamla snusdosa till en tiggare, "Jag behövde den inte mer. Jag hade ju på sätt och vis redan lämnat världen". Det är vardag, vänner som slutar höra av sig - andra som sms:ar "jag tänker på dig", vilket han inte alls tror på. Det är vardag med cellgiftsbehandling bredvid en hejdlöst skrytande äldre man, som han skrattar med. Och Solveig, kvinnan som inte glömt sitt gamla löfte om att ta hand om Anders när det är dags. Det är en fin liten bok jag inte vill vara utan. Vi behöver såna här böcker, vi som inte klarar av att förtränga tanken, vi ska alla dö.
