Sedan 1986 har SOM-institutet (Samhälle-Opinion-Massmedia) vid Göteborgs universitet mätt svenska folkets förtroende för olika samhällsinstitutioner. Toppar gör sjukvården, polisen, universitet/högskolor, Riksbanken och radio/tv. Endast 22 procent har ganska (19) eller mycket (3) stort förtroende för de fackliga organisationerna.

Ännu sämre är förtroendet för EU-kommissionen, Europaparlamentet och de politiska partierna, som i den senaste mätningen 2007 hamnade allra sist. Med små variationer har facket delat bottenplaceringen med EU och partiväsendet under en följd av år.

Man kan fråga sig vad det beror på att en folkrörelse som facket inte ligger närmare medborgarnas hjärtan. Det är ju ändå fackföreningarnas förtroendevalda och förhandlare som i tvekamp med arbetsgivarna om hur företagens vinster ska fördelas har gett de anställda trygghet i form av tjänstepensioner, försäkringar, omställningsskydd och stigande reallöner. Tror folk att detta kommer som ett brev på posten samtidigt med födselbeviset?

Kan det vara så illa att fackliga avarter i spåren av amerikanske transportarbetarbasen Jimmy Hoffa fortfarande spökar i vårt undermedvetna? Pampar har alltid funnits - och finns säkert fortfarande - även i de fackliga leden. Obskyra nattklubbsbesök och spritfester på medlemmarnas pengar flimrar innanför pannbenet långt efter att tidningsrubrikerna gömts undan i dammiga arkiv eller digitala utmarker.

Men samma kvardröjande plåga efter massmedias avslöjanden borde drabba storföretagen, polisen och sjukvården. Giriga direktörers fallskärmar och optioner är vardagsmat på löpsedlarna. Polismisshandel är under ständig utredning. Vanvård inom privat eller offentlig sjukvård duggar tätt.

Kanske har du som läser detta svaren? Skriv gärna en kommentar nedan!

Tills vidare får jag konstatera att om läget är bekymmersamt för folkrörelsen facket är det värre för våra politiska partier. Fackets organisationsgrad är fortfarande över 70 procent, medan partierna halverat sitt medlemstal sedan 1991, från elva procent till 5,5. Det borde finansminister Anders Borg (m) tänka på när han förklarar flykten från facket med dålig medlemsservice i stället för en politik som gjort det dyrare att vara med i en sämre a-kassa. Av riksdagspartierna har bara miljöpartiet lyckats värva fler medlemmar än som lämnat de senaste åren.

Största medlemsförlusterna har socialdemokraterna gjort, från över en miljon 1979 till dagens drygt hundra tusen. När partiledaren Mona Sahlin besökte Unionens regionkontor i Göteborg härom veckan varnade hon för att SAP skulle dö ut om tio, femton år, om medlemmarna lämnar i samma takt som nu. Det kan jämföras med Unionen, som överlever drygt tjugo år med dagens negativa medlemsutveckling.

Kvar blir då en elitistisk partiledning respektive en förbundsstyrelse, båda sannolikt väl utrustade med ekonomiska muskler för lobbyverksamhet, typ fastigheter, bolag och värdepapper - men utan det viktigaste: sin medlemsbas.