Jag drog mig länge för att läsa Einsteins fru, för jag tyckte den verkade tråkig. Ack, vad jag bedrog mig! Det är den bästa seriebok jag läst sen typ Modesty Blaise. Liv Strömquist hamnar tätt intill paret Berglin på altaret för husgudar. Visserligen är det väl mycket text i varje ruta och bilderna är statiska, men det gör inget eftersom serierna är så överraskande, provocerande och asroliga.
Strömquist analyserar skärpt angelägna ämnen som filmrasism, kärnfamiljen och klimatfrågan. Enda smolket i bägaren är att jag aldrig mer kommer att kunna lyssna på de detroniserade artisterna Sting och Cornelis. Dela gärna ut Einsteins fru som lärobok på högstadiet och som obligatorisk litteratur för alla i maktposition.
