I min föreställningsvärld är en tävlingsmänniska en person som ger sitt yttersta för att nå sitt mål, en person som hatar att förlora. Målet för den som tävlar i företagsledning borde rimligtvis vara att det går så bra som det bara tänkas kan för det egna företaget.
Inte att samla miljoner på det egna bankkontot.
Carl-Henric Svanberg har en annan åsikt. Så är han också van vid att dra in en del miljoner vid sidan om den fasta lönen. För 2006 när det gick bra för Ericsson fick han 8,9 miljoner. För 2007 blev det bara 1,2 miljoner. Å andra sidan fick han under fjolåret också något som kallas långsiktig rörlig ersättning på 3,3 miljoner. Utöver sin vanliga lön på 15,9 miljoner då.
Det är alltså lätt att förstå att Svanberg gillar bonusar. Det skulle jag också ha gjort i hans ställe. Men jag skulle nog inte ha kommit på en så sofistikerad förklaring till varför.
Till TT säger Svanberg att "vi som har den här typen av jobb, vi är alla tävlingsmänniskor. Det är klart att vi sporras extra genom den här typen av system". Enligt TT "antyder" Svanberg att hans prestation skulle påverkas negativt om bonusarna slopades.
Svanberg borde veta, gammal hockeyspelare som han är. Fast man undrar så klart vilka bonusar spelarna i Björklövens pojklag hade. Kanske fanns det något annat än pengar som drev honom på den tiden?
När man hör Svanberg går det inte att låta bli att tänka på de där historierna om killarna som mäter sina snoppar. Det är egentligen inte någon dum idé: det skulle bli betydligt billigare om företagsgubbarna tävlade om vem som hade störst organ i stället för mest pengar.
