Jag skulle egentligen ha skrivit en dräpande artikel om regeringens cyniska människosyn,  men eftersom jag blev injicerad med en behövlig dos godhet igår, så avhåller jag mig från att vara elakt kritisk. Unionen i region Uppland hade nämligen bjudit in föredragshållaren, professorn, läkaren och geniet Stefan Einhorn som talade så övertygande om finessen med vara en god medmänniska (se artikel intill).

Han var så rysligt klok när han sakligt och trovärdigt argumenterade godhetens förtjänster, att vi alla gick därifrån med saliga leenden på våra läppar, helt inställda på att gå ut i världen och göra gott. En enda människa kan nämligen förändra en annan människas liv, fick vi bland mycket annat veta.

När jag läste Einhorns bok Konsten att vara snäll för ett antal år sedan förändrade det åtminstone mitt liv. I några veckor. För dessvärre är det så att effekten av snälldosen inte sitter i så länge - åtminstone inte i det här yrket. (Jag menar, kan ni tänka er Janne Josefsson säga: Jag märker att frågan om mutor gör dig olustig, så du behöver inte svara på den?).  För att bli bestående god krävs det  nog att man lyssnar på Einhorn med jämna mellanrum. Man skulle behöva klona honom och ha en på varje arbetsplats så att man ständigt blev påmind om att goda gärningar sprider sig som ringar på vattnet och att ett vänligt ord kan starta en våg av godhet.

Men i väntan på Einhornkloner kunde man i alla fall inleda nästa avtalsrörelse med att fack och arbetsgivarorganisationer gemensamt får lyssna till Stefan Einhorn, (orginalet) och hans intelligenta och välunderbyggda teorier om den oerhörda nyttan av att vara snäll och generös mot sin nästa. Då skulle de följande förhandlingarna se helt annorlunda ut:

Arbetsgivarna: Eftersom det faktiskt är tack vare de duktiga och flitiga anställda som företagen har gjort vinst, så vill vi gå ut med ett öppningsbud på 10 procent. Det är ni sannerligen värda.

Facken: Åh tack, men aktieägarna ska väl inte behöva gå lottlösa? De har ju faktiskt investerat en hel del i företagen och den eminenta styrelsen bör väl också ha en slant. Vi nöjer oss med tre procent så har företaget råd att växa och anställa fler.

Arbetsgivarna: Tre procent räcker absolut inte för att visa vår uppskattning. Utan personalen skulle det inte finnas något företag alls. Fem procent är vårt absolut lägsta bud.

Och så vidare.

Eller så förser man facket med öronproppar strax före föredraget och accepterar arbetsgivarnas första bud, så det går fort och geschwindt. Jag personligen skulle i alla fall bli oerhört mycket snällare mycket längre om jag fick ett lönelyft på 10 procent.