Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facklig kamp bakom kollektivavtalet

I dag hyllar vi kollektivavtalet – och de som engagerar sig för att förbättra det, skriver Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist från Unionens regionstyrelse i Göteborg.
Publicerad
bild på Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist och händer som håller i varandra.
Utan kollektivavtalet skulle vi troligtvis inte ha betald semester, sjukledighet eller lönehöjningar, skriver Dimce Storm, Lea Koponen och Stefan Nordqvist. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dag, den 17 mars, är det Kollektivavtalets dag. En dag när vi hyllar ett avtal som många tar för givet i sin anställning, men som det ligger många fackliga fighter och engagerade förtroendevalda bakom.

Hade vi haft rätt till betald semester, sjukledighet, lönehöjningar, pension, sjukförsäkringar, sociala tryggheter, övertidsersättning eller att inte bli godtyckligt uppsagd utan kollektivavtal och facklig kamp?

Svaret är troligtvis nej.

Förtroendevalda är länken mellan arbetsgivaren och medlemmarna

En av framgångsfaktorerna är att kollektivavtalet ger fackets förtroendevalda möjlighet att påverka, utveckla och förbättra sina arbetsplatser. Och det gör vi tillsammans. Det är ett uppdrag som är både utvecklande och meriterande. Förtroendevalda är länken mellan arbetsgivaren och medlemmarna på arbetsplatsen, liksom mellan medlemmarna och fackförbundet centralt.

Det som förtroendevalda i fackföreningsrörelsen har kämpat för, och lyckats med genom åren, är historiskt. Som fackföreningsrörelse har vi i dag utmaningar med att få den enskilde individen att förstå varför det är viktigt att engagera sig som förtroendevald. Det är ofta individualismen som styr.

Därför är en dag som Kollektivavtalets dag viktig att uppmärksamma. Det är en dag att fundera på hur dagens arbetsliv hade sett ut, om inte kollektivavtal hade funnits. Det ger oss en tankeställare om hur dagens arbetsliv hade sett ut om inte vi haft engagerade förtroendevalda som inte bara kämpar för sig själva, utan för alla medarbetare på en arbetsplats.

 Hur hade dagens arbetsliv hade sett ut utan kollektivavtalet?

Inget kommer av sig självt och det gäller att värna om det vi har idag. Demokratin som vi har i Sverige ger oss rättigheter att organisera oss fackligt och, inte bara förvalta det som kollektivavtalen har gett oss, utan även utveckla det kollektivavtalen reglerar.

Så du som har kollektivavtal på din arbetsplats, se till att fira lite extra i dag. Och du som inte har det, låt Kollektivavtalets dag bli starten på ditt fackliga engagemang och kräv kollektivavtal av din arbetsgivare!

Dimce Storm, ordförande, Unionen Stampen Media
Lea Koponen, styrelseledamot, Unionen Stena
Stefan Nordqvist, sektionsordförande, Unionen Volvo Göteborg

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag