Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Utred kränkningar på arbetsplatsen

Att utreda arbetsmiljön för de anställda ska inte handla om att hitta syndabockar, utan åtgärder som löser problemet, skriver juristen Oscar Fredriksson.
Publicerad
Till vänster juristen Oscar Fredriksson , till höger en ledsen gubbe
Att utreda kränkningar och trakasserier bidrar till bättre arbetsmiljö, men det kräver att arbetsgivaren följer upp resultatet, skriver juristen Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Förutom att förbättra situationen för en anställd, innebär en utredning ofta att man kan identifiera en bakomliggande problematik eller konflikt på arbetsplatsen. Och även om den inte bedöms som kränkande särbehandling, trakasserier eller mobbning, bidrar den till dålig psykosocial arbetsmiljö på arbetsplatsen och behöver åtgärdas. 

Det kan ur detta perspektiv finnas skäl att dra nytta av det momentum som en utredning skapar och göra åtgärder för att komma tillrätta med en problematisk arbetsmiljö. Jag har identifierat några bärande punkter för att lyckas med det. 

Kom till avslut medan det finns energi kvar i organisationen

1. Låt inte utredningen ta för lång tid. Alla inblandade kommer att påverkas och dräneras på energi. Förutom att de direkt inblandade parterna kan må mycket dåligt under utredningen så skapas ofta ryktesspridning som i sig kan bidra till att cementera redan existerande konflikter. 

Vad som är en rimlig utredningstid varierar givetvis från fall till fall men ur ett konfliktperspektiv så är det en tydlig fördel om man kan komma till avslut medan det fortfarande finns energi kvar i organisationen och hos de berörda att vara delaktiga i en mer framåtsyftande och konfliktlösande insats. 

2.Utnyttja utredningen som en hävstång för nödvändiga åtgärder. 

Oavsett utgång så skapas en drivkraft när resultatet från utredningen återkopplas. Detta är tyvärr ett tillfälle som många arbetsgivare missar att dra nytta av då man inte direkt följer upp en utredning med andra konfliktlösande åtgärder. Det kan vara insatser på individuell och organisatorisk nivå beroende på slutsatserna i utredningen. Men oavsett utfall så utgör återkopplingen av utredningsresultatet en möjlighet för arbetsgivaren att åtgärda redan kända problem i arbetsmiljön. Men då krävs att man inte dröjer för länge med åtgärderna. 

Att leta syndabockar är väldigt problematiskt

3.Se bortom skuldfrågan för att komma vidare. 

Även om det i en utredning framkommer att någon person har agerat kränkande och att detta kanske också föranleder en arbetsrättslig åtgärd från arbetsgivarens sida, så är det viktigt att se bortom själva skuldfrågan för att komma vidare och inte skapa ”syndabockar” på arbetsplatsen.

Det kan i vissa fall också vara så att det är den som gjort anmälan som utses till syndabock. Just att leta syndabockar är väldigt problematiskt för arbetsmiljön. Här har arbetsgivaren ett ansvar såväl i återkopplingen till de personerna i en utredning som i  kommunikationen till arbetsgruppen för att inte bidra till att skapa syndabockar. Fokus bör i stället ligga på att tydliggöra de åtgärder som krävs för att säkerställa en god arbetsmiljö framåt.  

Detta är ur mitt perspektiv några punkter att ta fasta på för att använda utredningar som ett verktyg för att hantera konflikter på arbetsplatsen och därigenom skapa en bättre arbetsmiljö. 

/Oscar Fredriksson, jurist och utredningschef vid Starck & Partner AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag