Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Menssmärtor på jobbet en osynlig plåga

Vissa dagar i månaden vill säljaren Ulrika Engmér Sandström hellre ligga under en filt än att gå till jobbet. Men ett öppet samtal om diagnosen PMDS vid mens har ökat förståelsen från både chef och kollegor.
Lina Björk Publicerad
En livmoder med taggtråd runt.
75 procent av kvinnor i fertil ålder har någon form av fysiska eller psykiska symptom innan mens. Illustration: Shutterstock

Har du PMS eller? 

Säg den kvinna som inte har fått den frågan någon gång i sitt liv. Det är ingen hemlighet att kvinnor kan påverkas dagarna innan och under mens – bli retliga, få ont eller känna extra aptit. Men att symptomen kan bli så svåra att hela tillvaron ställs på ända är det färre som känner till.

En av dem som några dagar i månaden stundtals mår riktigt dåligt kring menstruationen är Ulrika Engmér Sandström, till vardags säljare på möbel- och inredningsbutiken Svenska Hem.

– Enkelt beskrivet kan jag säga att två veckor i månaden är jag inte mig själv. Det är allt från psykiska symptom som ångest, självskadebeteende, ilska och ledsamhet till fysiska åkommor, som att jag är svullen och har ont i leder och magen.

Ännu enklare beskrivet brukar hon dra paralleller till en snedfylla, då den som druckit för mycket plötsligt tycker att alla är idioter och ledsamheten kommer som ett brev på posten.

– Män brukar av någon anledning förstå den beskrivningen väldigt bra.

Ulrika Engmér Sandström i inredningsbutiken där hon jobbar.
Säljaren Ulrika Engmér Sandström önskar att fler förstod vad det innebär att ha diagnosen PMDS. Foto: Anna-Lena Lundqvist

Ulrika Engmér Sandström lider av PMDS, en allvarligare form av PMS (se faktarutor). På sitt tidigare jobb var hon tvungen att sjukskriva sig när symptomen blev som värst. Hon berättade aldrig om sina besvär eftersom hon upplevde att samtalsklimatet var dåligt och hon inte trodde att hon skulle få någon förståelse för sina problem. Det slutade med att hon sa upp sig då arbetsuppgifterna inte var flexibla och kollegorna började undra varför hon hade så mycket frånvaro.

– Jag försökte att bita ihop och mycket av skammen vände jag inåt. Men till slut gick det inte längre och jag var tvungen att sluta.

Är öppen med sin diagnos

I dag ser arbetssituationen helt annorlunda ut. Ulrika Engmér Sandström valde tidigt att berätta för sin chef på Svenska Hem om sin diagnos och hur den påverkar henne på jobbet.

– Det var en sådan befrielse att kunna vara öppen med det och slippa gå in på toaletten och gråta när det kändes jobbigt. Här känner jobbarkompisarna till hur jag har det och kan bemöta mig utifrån den sinnesstämning jag är i. Mår jag skit kan jag också gå och fixa på lagret eller puffa upp kuddar.

Det var en befrielse att vara öppen med det och slippa gå in på toaletten och gråta

Även butikschefen Therese Marsland uppskattar att Ulrika Engmér Sandström har varit öppen med sin PMDS. Det är en liten arbetsplats med endast sju anställda. Och det märks när någon3 inte är på topp.

– Alla människor har sina dagar när man inte är sitt bästa jag, oavsett om det handlar om hormoner eller en förkylning. Och jag har försökt att vara tydlig med att det är helt okej. Att Ulrika har varit öppen med sin diagnos har också underlättat för mig som chef då jag kan fördela arbetsuppgifter annorlunda de dagar hon inte mår så bra.

Stor okunskap kring diagnosen

Ulrika Engmér Sandström är även ordförande i PMS-förbundet, vars arbete handlar mycket om att synliggöra och öka förståelsen av diagnosen. Enligt deras egna siffror lider ungefär var 20:e kvinna av några av de allvarligare symptomen vid mens. Och ofta i det tysta.

– Tyvärr är okunskapen stor i hela samhället. Jag hade turen att möta en bra gynekolog, men har även mött läkare som viftat bort mig och skrattande sagt: ”Jag förstår att din man har det jobbigt hemma”. Och även på arbetsplatser kan frågan ses som privat och något man inte pratar om. Trots att det påverkar både den egna arbetsprestationen och hela arbetsgruppen, säger Ulrika Engmér Sandström.

1 av 5 har PMS

  • 75 procent av kvinnorna i fertil ålder har någon form av fysiska och eller psykiska symptom premenstruellt.
  • 15 till 20 procent har mer uttalad PMS.
  • 2 till 5 procent bedöms ha PMDS.

Källa: Nationellt kliniskt kunskapsstöd

Jag har mött läkare som viftat bort mig och skrattat

Det har tagit lång tid att sätta diagnosen PMS och PMDS på den medicinska kartan. Men trots att många lider av det är det få som orkar ligga på Försäkringskassan om att slippa karensdagen och förklara sin nedsatta arbetsförmåga, om symptomen blir långvariga och svåra.

– Jag vet att flera har fått godkänt att slippa karensdagen, vilket är bra. I övrigt tror jag att det handlar mycket om att – om arbetsklimatet tillåter det – vara så öppen som möjligt med sina bekymmer på jobbet. Kanske finns det möjlighet att få jobba hemma några dagar i månaden eller anpassa arbetsuppgifter, säger Ulrika Engmér Sandström.

Hennes chef håller med.

– Ha förståelse för att livet går upp och ner. Ställ krav som chef, men var samtidigt lyhörd för vad som funkar vissa dagar och blir svårare andra. Var intresserad av medarbetarna och våga ställa frågor för att förstå, säger Therese Marsland.

PMS och PMDS

De allra flesta kvinnor känner av kroppens förändringar under menstruation. Gemensamt för de flesta som lider av PMS, premenstruellt syndrom, är en påtaglig humörförändring tillsammans med andra fysiska besvär dagarna före menstruation. Problem går oftast över av sig självt och kräver inte någon behandling med läkemedel.

Vanliga tecken är till exempel

  • trötthet och minskad energi
  • humörsvängningar
  • nedstämdhet
  • ökad irritation
  • ökad gråtmildhet
  • svullnad
  • spänningar bröst
  • hunger/sötsug
  • led- och huvudvärk.

Den största skillnaden mellan PMS, premenstruellt syndrom, och PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom, är de psykiska besvären, som brukar vara mer uttalade och tenderar att påverka vardagen i stor utsträckning. PMDS är dock inte en psykisk sjukdom utan ett hormonellt tillstånd. I början av menscykeln är symptomen som regel obefintliga eller lindriga, för att sedan öka med minst 50 procent från ägglossningen, menscykelns andra fas.

Tecken på PMDS är

  • nedstämdhet/hopplöshet
  • ångest/oro
  • humörsvängningar
  • ihållande ilska eller irritabilitet
  • sömnproblem
  • panikattacker
  • självskadetankar
  • aggressivitet.

Källa: PMS-förbundet

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Läkare utan gränser: Vi har ansvar för kollegorna i Gaza

Två år av hat och hot och hemska vittnesmål. Anställda på Läkare utan gränser i Sverige har aldrig tidigare haft det så tufft som under katastrofen i Gaza. Samtidigt dör deras kollegor i Gaza.
Johanna Rovira Publicerad 4 november 2025, kl 06:01
Tre medarbetare på Läkare utan gränser
Jonathan Bryskhe, Mia Hejdenberg och Linnea Carlsson Pettersson på Läkare utan gränser Sverige vittnar om två supertuffa år på grund av katastrofen i Gaza. Foto: Anders G Warne

En morgon i början av oktober stod ett gäng anställda vid Läkare utan gränser och väntade på bussen i en zon i Gaza som av Israel pekats ut som säker. Samtliga bar västar som visade att de var humanitär medicinsk personal. Trots det blev de beskjutna av israeliska styrkor. En dog omedelbart, en annan några dagar senare. Flera andra skadades allvarligt. 

– Det var vår fjortonde och vår femtonde kollega som fått sätta livet till i Gaza, säger Linnea Carlsson Pettersson, sociala mediespecialist på Läkare utan gränser Stockholm, men också huvudskyddsombud. 

– De var på väg till jobbet för att rädda liv och blev av med sina egna. 

Ett annat gäng anställda har samlats i en betydligt tryggare del av världen, konferensrummet Islamabad på Läkare utan gränsers kontor i Liljeholmen. De är här för att summera de senaste två åren och berätta om sin arbetsmiljö. 

Förutom Linnea Carlsson Pettersson, som också är huvudskyddsombud är där klubbordföranden Mia Hejdenberg, medicinsk humanitär rådgivare och Jonathan Bryskhe, enhetschef på kommunikationsavdelningen. 

– Vi är vana att jobba med kriser, men Gaza har tagit saker till en annan nivå. Dels handlar det om intensiteten - det har pågått längre än någon annan katastrof. Men också den starka polariseringen i Palestinafrågan som saknar motstycke, säger Mia Hejdenberg.

Grova påhopp i Gaza-inlägg

Att sprida vittnesmål om det teamen på plats upplever hör till organisationens viktigaste arbetsuppgifter. Flertalet av Gaza-inläggen på sociala medier får hundratals kommentarer, majoriteten kritiska. Ofta grova påhopp. Inte sällan rasistiska. 

– Från dag ett har vi fått kritik från folk som anser vi är vidriga för att vi ger sjukvård till människor som inte har någonstans att ta vägen, säger Jonathan Bryskhe.   

– Vi tycker ju att alla i hela världen borde stötta oss, men man får tycka olika. Men när man börjar kränka folk, där går gränsen, säger Mia Hejdenberg. 

Hon har fått sin beskärda del kränkningar och hat. Eftersom journalister inte släpps in i Gaza har Läkare utan gränser hamnat i fokus. Mia Hejdenberg har i sin roll figurerat mycket på tv och reaktionerna efteråt låter inte vänta på sig. 

– Det har varit alltifrån beröm till ord som jag helst inte vill uttala. Mig veterligen har vi aldrig tagit emot direkta hot, säger Mia Hejdenberg, men citerar i nästa andetag ett meddelande hon fått som utförligt beskriver vad avsändaren anser om henne och ska göra med henne när han väl hittar henne.

Är inte det ett hot? 

– Jo, kanske, men det har kommit på mina privata kanaler, säger Mia Hejdenberg, till synes obekymrad.   

– Vi som jobbar här har blivit lite avtrubbade. Vi nås av så ofattbara vittnesmål att man knappt kan tro dem, säger Jonathan Bryskhe och Linnea Carlsson Pettersson håller med: 

– Jag kan faktiskt bli rädd för mig själv. Det som påverkade mig starkt i början har nästan blivit vardag. Det är en skrämmande insikt.  

Kollegor i Gaza dödas

Fast det är inte de horribla vittnesmålen eller den obevekliga kritiken som utgör den största påfrestningen för teamet, utan det faktum att deras kollegor på plats i Gaza lider och dödas. Den vetskapen finns det ingen chans att vifta bort. 

– Vi har ansvar för våra kollegor i Gaza, det är en otrolig psykisk press att veta hur de har det, säger Jonathan Bryskhe. 

– De kan inte ta sig därifrån. Vi har kollegor som ägnar dygnets lediga timmar med att jaga mat till sina barn.  Ett par kollegor har dött i samband med matleverenser, säger Mia Hejdenberg. 

Teamet i Gaza ständigt i centrum

Kollegorna i Gaza är ständigt i centrum för Läkare utan gränser Stockholm. Men det är kollegorna i teamet och lagandan som fått trion att inte gå sönder under de senaste två åren. 

– Hade jag varit ensam hade jag kraschat på en gång.  Men vi har ett starkt team, vi stöttar varandra till 100 procent, säger Jonathan Bryskhe. 

– Vi har en tillåtande miljö. Vi kan säga ”Jag orkar inte mer, jag måste ta ett steg tillbaka”. Alla respekterar det, säger Mia Hejdenberg. 

Det finns också tydliga regler och strikta gränser för hur mycket man får jobba och man har ändrat rutinerna för hur inläggen på sociala medier modereras. 

Personalen har fått psykosocialt stöd tidigare och nu sneglar man på brandkåren för att se om deras modell med kamratstöd för att bearbeta trauman kan vara något att ta efter. Allt kan bli bättre. Det finns flera förslag på önskelistan. 

”Önskar att Meta tog ansvar”

– Jag önskar att Meta tog ansvar. Jag är innerligt trött på att arbeta med en plattform som väljer att tillåta desinformation och påhopp bortom vad man skulle acceptera i ett offentligt samtal. Det driver på en utveckling i samhället som är otroligt farlig, säger Jonathan Bryskhe. 

– Min önskan är mer tid. Vi får otroligt många vittnesmål och vårt jobb är att få ut även rösterna från andra platser än Gaza. Vi arbetar trots allt i 74 andra länder, säger Linnea Carlsson Petterson. 

Fred står så klart också på önskelistan och knappt en vecka efter intervjun ser det ut som att det kanske, kanske finns en liten chans till det. 

– Vapenvilan ger naturligtvis andrum för människor som levt i ständig rädsla – men efter två år av krig är behoven i Gaza enorma, och vi måste snabbt få in mer humanitär hjälp för att lindra det värsta, säger Mia Hejdenberg. 

Vad är läkare utan gränser?

  • Médecins Sans Frontieres (MFS grundades i Frankrike av en grupp journalister och läkare. MFS arbetar för närvarande i 75 länder.
     
  • Läkare utan gränser i Sverige jobbar med insamling, rekrytering,  kommunikation och visst stöd till den operativa verksamheten.
     
  • I Stockholm finns runt 100 anställda, varav 60 är medlemmar i Unionen. 
     
  • 1100 kollegor finns på plats i Gaza. Under de senaste två åren har de tagit emot över en miljon patientbesök.