Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Snabbfotade företag pandemins vinnare

Coronapandemins förändringar är här för att stanna. Uppmaningen till näringslivet är tydligare än någonsin: digitalisera er eller gå under.
Publicerad
digitalisering Jonas Hammarberg
Många företag har tvingats ställa om sitt arbetssätt under coronapandemin. Nu är det viktigt att inte ta ett kliv bakåt, skriver Jonas Hammarberg. Foto: Shutterstock/Kristian Pohl
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Två års pandemi har fungerat som en vattendelare för svenskt näringsliv. Många företag har snabbt ställt om till digitala lösningar och datadrivna aktörer har sett nya affärsmöjligheter. Andra har haft svårare att lämna de gamla hjulspåren. Trögrörliga företag har krampaktigt hållit fast vid gamla verktyg och förlegade arbetssätt, i en värld som springer ifrån dem.

Vi har sett det hända tidigare. Under 2010-talet har flera väletablerade butikskedjor tappat mark till kvicka e-handlare. Bland företag som säljer till andra företag, så kallad business-to-business har omställningstrycket dock inte varit lika högt. Enligt studier från McKinsey ligger sådana företag därför efter i digitaliseringen, jämfört med konsumentmarknaden.

Det gör det svårt för säljare att gå tillbaka till gamla mönster

För dig som äger eller leder ett B2B-företag finns det skäl att vara orolig. Pandemin har lagt i en högre växel i den redan intensiva digitaliseringen. McKinseys studier av business-to-business visar att 70 procent av inköparna numera föredrar digital interaktion med säljare. 24 procent vill inte ens träffa en säljare under köpprocessen.

Samtidigt ställer inköpare allt högre klimatkrav. I ett varumärkesperspektiv är hållbarhet inte längre en fråga; det är ett utropstecken. Här har digitala möten blivit en game changer. Videokonferenser minskar behovet av utsläppsintensiva flygresor, och sparar dessutom både tid och pengar. Det gör att säljaren kan erbjuda inköparen ett ännu lägre pris.

Dagens inköpare föredrar digital interaktion, värderar klimatfrågan högt och vill rimligen ha ett så lågt pris som möjligt. Det gör det svårt för säljare att gå tillbaka till gamla mönster. Pandemins digitala krav är alltså här för att stanna. Vi bör förvänta oss ett fundamentalt skifte inom business-to-business, i paritet med det som redan har skett i butiksbranschen.

Svenskt näringsliv präglas av ett gap mellan de som vill stanna i dåtiden och de som vågar satsa på nya arbetssätt

Det säger sig själv att ett bolag som skickar ut sin säljkår på fysiska korståg, tappar både fart och effektivitet i jämförelse med konkurrenter som möter kunden digitalt. Företag som kan erbjuda en professionell, digital kundupplevelse kommer tveklöst att vinna kriget mot de som tar flyget mellan Stockholm och Oslo för ett möte.

Svenskt näringsliv präglas av ett gap mellan de som vill stanna i dåtiden och de som vågar satsa på nya arbetssätt. Coronapandemin har gjort splittringen ännu mer kännbar. Nu har snabbfotade företag en chans att lämna krisen som vinnare, medan motsatsen ser betydligt mörkare ut. Mitt budskap är lika enkelt som dramatiskt: digitalisera er eller gå under.

/Jonas Hammarberg, vd och grundare på SP_CE och författare till böckerna Get Digital or die trying och Apparnas Planet.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag