Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa ålderismen på arbetsplatsen

Reducera inte äldre till en homogen grupp. Nästa år fyller jag 60 år och har inga planer på att avveckla mig själv från arbetsmarknaden, skriver skådespelerskan Annica Liljeblad.
Publicerad
Shutterstock/Juliana Wiklund
Det finns fortfarande en snäv bild av hur människor ska leva sina liv i olika åldrar. Men det går lika bra att byta yrkesbana sent i livet, skriver skådespelerskan Annica Liljeblad. Shutterstock/Juliana Wiklund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag fyllde femtio år bestämde jag mig för att sadla om. Äntligen vågade jag kasta loss och följa den dröm som jag levt med sedan barnsben. Det var dags för mig att satsa på en karriär som skådespelare och inget kunde stoppa mig.

Många höjde på ögonbrynen när jag berättade att jag hade blivit antagen till den tvååriga skådespelarutbildningen på Actors Studio i Stockholm. Jag förstod precis vad de tänkte, att jag som kvinna hade åldern emot mig. Men jag var redo att motbevisa dem.

Livet har alltid bestått av olika faser. Det handlar om skolgång, arbete och livet efter pensioneringen. Samtidigt har mycket förändrats. För drygt hundra år sedan levde bara två procent till 65 års ålder. I dag lever vi i snitt 20-30 år längre. Det ger oss möjlighet att prova nytt och välja om.

Hur vi väljer att använda den här extra tiden ser väldigt olika ut. Vi är alla unika personer med olika drömmar och behov. För mig är det självklart att den fria individen ska kunna påverka och utforma sitt liv oavsett ålder. 

Många höjde på ögonbrynen när jag blev antagen till skådespelarutbildningen

Tyvärr finns det inbyggda normer i samhället som är svåra att trotsa. Samhället, det vill säga vi människor, har fortfarande en väldigt snäv bild av hur människor i olika åldrar ska leva sina liv, inte minst när det gäller oss som är lite äldre. Med denna förlegade norm går mängder av talanger och fantastiska samhällsresurser förlorade. 

Den här ”ålderismen” behöver elimineras. Alla människor, oavsett ålder, har rätt att bemötas som egna individer i stället för att reduceras till en homogen grupp. Äldre personer är precis lika olika varandra som yngre. Här har vi alla ett stort ansvar för att utmana våra egna fördomar på fritiden såväl som på arbetsplatsen. Med början i dag!

Äldre personer är precis lika olika varandra som yngre

Nu undrar du kanske hur det gick för mig efter avslutade studier på Actors Studio. Ganska bra för att ge dig det korta svaret. I dag nio år senare har jag haft roller i TV-serier som Solsidan, Beck, Maria Wern och Knutbybydramat. År 2017 medverkade jag i den Oscarsnominerade filmen The Square, i regi av Ruben Östlund, som även vann Guldpalmen på Cannes filmfestival. 

I januari nästa år går flytten till USA och Hollywood, där jag har fått en huvudroll i en kommande film. Jag är ett levande exempel på att det går att förändra livet och leva ut sin passion, oavsett ålder. Nästa år fyller jag 60 år och har inga planer på att avveckla mig själv från arbetsmarknaden. Tvärtom – min nya karriär har bara börjat.

/Annica Liljeblad, skådespelerska

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag