Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gör våra chefer oss deprimerade?

Ett dåligt arbetsklimat kan påverka hälsan negativt. Att ha en dålig chef ökar dessutom risken för att bli deprimerad. Men det finns saker som hjälper, skriver psykologen David Waskuri.
Publicerad
Shutterstock
Depressionssymtom kan bli värre om medarbetaren upplever att chefen inte bryr sig om deras hälsa.. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att berätta vad du tänker, känner och behöver för din chef kommer att underlätta en förändring. Det kräver dock att chefen är lyhörd, bekräftar arbetstagaren och är villig att lyssna och möta de behov som finns.  Om man inte få konstruktiv kritik eller beröm för sina arbetsinsatser, har orimligt höga krav och snäva ramar med lite frihet på jobbet, hamnar man i riskzonen för depression.

Depressionssymtomen blir än värre om medarbetaren upplever att chefen inte bryr sig om deras hälsa. Det kan handla om en chef som själv är stressad på grund av höga krav uppifrån, eller har orimliga krav på sina medarbetare. Det kan också handla om att ha dålig insyn i hur medarbetarnas situation ser ut. Ibland kan det handla om personlighetsdrag hos chefen: att exempelvis inte vara inkännande, lyhörd, bra på att sätta sig in i andras situation.

 

Det är skadligt att bara bita ihop

Det finns också perfektioniska och kontrollerande chefer som har svårt att delegera och den kontrollen blir stressande för medarbetaren. I andra fall handlar det om faktorer såsom underbemanning, orealistiska lönsamhetsmål för företaget med mera.

Under Coronatiden har hemmajobbandet upplevts som både negativt och positivt. För personer som har behövt stöd av sin chef och kollegor har det blivit mer stressigt eftersom upplevts svårare att be om hjälp och då sitter man själv med sina problem. Stress tenderar att bli negativt när du inte upplever stöd.

Det är inte lätt att ta ett möte med en auktoritet som besitter makt över din situation. Samtidigt är det skadligt att bara bita ihop. Det kan vara bra att ta ett möte med chefen och berätta hur man upplever och känner kring jobbet och samtidigt ta upp förslag på vad som skulle kunna göra situationen bättre. Förhoppningsvis har du en chef som inte går i försvar och som vill lyssna och hjälpa dig.

Dåligt ledarskap skadar din hälsa i längden

Blir det inte bättre över tid och du även involverat andra i organisationen: HR, facket och om inget ändå händer, kan det tyvärr vara läge att söka dig vidare till en ny arbetsplats. Dåligt ledarskap skapar en dålig arbetsmiljö, vilket kommer att skada din hälsa i längden. 

Mina råd till chefer som vill ha medarbetare som mår bra är följande:

  • Se till att skapa ett tryggt, bekräftande och förlåtande klimat där medarbetare inte behöver vara rädda för att göra fel eller säga vad man tycker, tänker, känner.
     
  • Du kan bidra till det genom att vara lyhörd, lyssna, inte brusa upp och inte stressa upp dina kollegor. Om du märker av mobbning, härskartekniker och utfrysning behöver du ta upp det och se till att det upphör.
     
  • Ge medarbetarna feedback för sina arbetsinsatser. Tänk 80 procent positiv feedback och 20 procent korrigerande feedback. Ta upp det på ett konstruktivt sätt. För mycket negativ feedback gör att medarbetarna börjar tassa på tå och det kan skapa stress, ångest och depression. Personer som anstränger sig och inte får feedback kan tro att de gör saker i onödan. 
     
  • Kontakta inte medarbetarna utanför arbetstid. Det är viktigt att ha tydliga ramar och att kunna koppla bort jobbet när arbetsdagen är slut. Tänk på att även du som chef behöver återhämtning. Ju mer du tar hand om dig själv och din återhämtning desto bättre chef kan du bli. Exempelvis kort stubin kan vara ett tecken på negativ stress. 
     
  • Var inte bara uppgiftsorienterad utan var även relationsorienterad. Det vill säga att du kan fråga medarbetaren om hur de har haft det i helgen. Tänk på att förmedla en värme och att du bryr dig. 
     
  • Försök hjälpa medarbetarna att utvecklas i arbetet.  Det kräver lyhördhet av dig som chef. Det kan även kräva tillit till medarbetaren att inte vara där och hålla på med ”micro management”. Tänk på att monotona arbetsuppgifter tenderar att bli tråkiga.
     
  • Ta dig tid att prata med medarbetarna på regelbunden basis. Om någon tar upp att de är missnöjda eller sätter en gräns så ta det på allvar och lyssna, bekräfta i stället för att gå in i försvar direkt.
     
  •  Som chef kan du uppleva en medarbetare som energitjuv och du kan själv upplevas som energitjuv. Fundera på hur ni kan ge varandra energi och fundera på vilka beteenden på arbetsplatsen som är negativa och vad som går att ändra på.

/David Waskuri ,Leg. psykolog, specialist i psykologisk behandling och psykoterapi, leg. psykoterapeut, socionom, MBA & VD Sveapsykologerna AB.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag