Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ta sexuella trakasserier på allvar

Den som blir utsatt för sexuella trakasserier måste bli tagen på allvar och få stöd direkt. Men det är fortfarande tyst om ämnet och kunskapen är låg bland många arbetsgivare i dag, skriver Unionenmedlemmen Marcus Gustavsson.
Publicerad
Colourbox
Att våga berätta om sexuella trakasserier är ett stort steg. Om en arbetsgivare får det förtroendet måste de lyssna och agera, skriver Marcus Gustavsson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under hela mitt vuxna liv har jag kämpat mot alla former av diskriminering, inklusive sexuella trakasserier. Som facklig företrädare har jag stöttat kollegor och som chef har jag stöttat medarbetare som har blivit utsatta. Men tyvärr så har den som utsatts ofta blivit ifrågasatt eller förminskad av personer som borde veta bättre.

När jag föreläser och utbildar i ämnet får jag höra om massor av liknande historier. Det är fortfarande tyst om sexuella trakasserier på alltför många arbetsplatser och kunskapen om kraven på att hantera och förebygga är alldeles för låg. Det visar också resultatet av Arbetsmiljöverkets senaste undersökning av hur landets sysselsatta upplever sin arbetsmiljö. Elva procent av kvinnorna och två procent av männen svarade att de hade varit utsatta för sexuella trakasserier på jobbet under det senaste året. Var fjärde ung kvinna har blivit utsatt.

 

2013 var jag ordförande för fackförbundet Vision i Göteborg och delaktig i lanseringen av TCO:s handbok ”Bryt tystnaden om sexuella trakasserier”. I samband med lanseringen så hörde flera kollegor av sig till mig, berättade att de hade blivit utsatta och bad mig att stötta dem. Första steget var att gå till närmaste chef och sorgligt nog blev ingen av mina kollegor tagen på allvar. En chef uttryckte att ”sexuella trakasserier är en generationsfråga” och påstod därmed att yngre kvinnor är känsligare än andra kvinnor. En annan chef uttryckte att ”det är väl inte förbjudet att bli kär på jobbet”.

Jag blev väldigt upprörd och svarade att det stämmer att det inte är förbjudet att bli kär på jobbet. Jag har själv blivit det några gånger och det har inte alltid varit besvarat. Men det ger ju mig inte rätt att trakassera personen som jag har blivit kär i. Blir man nobbad måste man respektera det och gå vidare i livet. Jag tvingades varje gång bli väldigt formell och läsa högt ur diskrimineringslagen för att få dessa chefer att ta sitt ansvar. Och ni kan tänka er hur det kändes för mina kollegor. De hade tagit mod till sig och berättade om vad de hade blivit utsatta för. Och så blev de förminskade av personerna som var ansvariga för deras arbetsmiljö.

Som chef har jag ofta upplevt bristande stöd i att hantera sexuella trakasserier. Vid flera tillfällen har HR-specialister mer tagit förövarens perspektiv och ifrågasatt beteendet och motivet hos den som har blivit utsatt. Men sexuella trakasserier kan aldrig bortförklaras. Det finns aldrig någon godtagbar ursäkt och förövaren måste ta ansvar för sina egna val. Jag tänker också på det motstånd som jag ibland fått hantera när jag satt ner foten. Jag kommer aldrig glömma när en hög chef tittade på mig föraktfullt och sade att jag engagerade mig alldeles för mycket för en medarbetare som hade blivit utsatt. Jag har alltid känt mig trygg i mitt arbetsgivaransvar men avsaknaden av stöd från min egen organisation och att tvingas kämpa internt för att utsatta ska få skydd och stöd har tagit mycket kraft. Och har också känts väldigt sorgligt.

Följande ska vara en självklarhet hos alla arbetsgivare:

  • Högsta ledningen måste vara ett föredöme och tydligt peka ut att inga former av sexuella trakasserier accepteras
  • Rutinen för hur sexuella trakasserier hanteras måste göras känd bland alla medarbetare och vara en del av introduktionen för nyanställda
  • Alla chefer måste ha kunskap om diskrimineringslagens krav på arbetsgivare att hantera och motverka sexuella trakasserier
  • Chefer måste få kompetent stöd av HR-funktionen för att kunna leva upp till sitt ansvar
  • På alla arbetsplatser måste man prata om vilket beteende som inte är okej och vad sexuella trakasserier får för konsekvenser
  • Den som blir utsatt måste bli tagen på allvar och få skydd och stöd direkt

Dessutom kan den svenska partsmodellen användas för att leva upp till kraven på förebyggande arbete. Ett gott exempel är Göteborgs stad där kommunstyrelsen gett ett uppdrag till tjänstemannaorganisationen att inleda förhandlingar med de fackliga organisationerna för att undersöka möjligheterna att teckna ett kollektivavtal som bland annat reglerar roll- och ansvarsdelning i arbetet med att motverka sexuella trakasserier. Det är ett utmärkt initiativ och kommer parterna överens om åtgärder och arbetsgivaren förbinder sig att genomföra dem så kommer det ge resultat. Jag hoppas att många arbetsgivare inspireras av Göteborg och verkar för att teckna liknande avtal.
 

Jag har berättat om flera exempel där arbetsgivare inte tagit sitt ansvar men givetvis finns det också föredömen. Jag tänker på en av mina första arbetsplatser där jag hjälpte en kollega att bryta tystnaden och följde med henne till vår chef för att hon skulle våga berätta vad hon hade varit med om. Vår chef tog henne på fullaste allvar och vidtog kraftfulla åtgärder. Vi behöver dock bli fler som hjälps åt med att bryta tystnaden och det räcker inte att vi gör det en gång utan vi måste göra det om och om igen. Och tar arbetsgivare sitt formella och moraliska ansvar så kommer vi få ett mer hållbart arbetsliv och samhälle.

Marcus Gustavsson, Frilansande föreläsare och utbildare, f.d. chef och facklig företrädare

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vänta inte med transparens kring löner

Företag som är tydliga med hur löner sätts uppfattas som attraktiva arbetsgivare. Lönetransparensdirektivet är en konkurrensfördel, skriver Karen White.
Karen White Publicerad 25 augusti 2026, kl 09:15
lönetransparensdirektiv
Med lönetransparensdirektivet ska det bli tydligare vad din kollega tjänar. Adam Wrafter/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den 7 juni gick tidsfristen ut för EU-ländernas implementering av lönetransparensdirektivet. Runt om i Europa förbereder sig arbetsgivare, myndigheter och arbetstagare för en ny verklighet där löner blir mindre hemliga och lönesättning mer transparent.

Sverige har valt en annan väg.

Karen White

Regeringen har skjutit upp implementeringen av direktivet, med hänvisning till att arbetsgivare behöver mer tid för att anpassa sig till de nya kraven. Samtidigt pågår en diskussion om att förändra eller begränsa delar av genomförandet.

Som någon som arbetar med arbetsmarknadsfrågor i hela Europa ser jag ett mönster som är värt att uppmärksamma. I många länder har debatten om lönetransparens handlat om hur förändringen ska genomföras. I Sverige har debatten i allt högre grad kommit att handla om huruvida den ska genomföras alls.

Arbetstagare förväntar sig större insyn än tidigare

Det är en ovanlig position för ett land som historiskt ofta har gått före i frågor om jämställdhet och rättvisa på arbetsmarknaden.

Det är också en position som riskerar att hamna på kollisionskurs med vad arbetstagarna själva vill.

I en undersökning som vi gjort uppger 59 procent av svenskarna att de är negativa till beslutet att skjuta upp införandet av lönetransparensdirektivet. Endast 14 procent är positiva. Samtidigt anser 71 procent att svenska arbetsgivare inte är tillräckligt transparenta kring hur löner sätts.

Det är siffror som förvånar mindre när man ser utvecklingen i ett europeiskt perspektiv.

Oavsett om man tittar på Tyskland, Frankrike, Nederländerna eller Storbritannien finns en tydlig trend: arbetstagare förväntar sig större insyn än tidigare. Frågor som för bara några år sedan betraktades som känsliga – exempelvis lönespann i jobbannonser eller rätten att förstå hur löner sätts – ses i dag allt oftare som självklar information.

Den utvecklingen drivs inte främst av lagstiftare. Den drivs av arbetsmarknaden.

Det märks inte minst i rekrytering.

När debatten reduceras till administrativa kostnader missar vi den större frågan

Alltför ofta beskrivs lönetransparens som en fråga om reglerad efterlevnad. Men i praktiken handlar det lika mycket om konkurrenskraft. Organisationer som är tydliga med hur löner sätts och vilka nivåer som gäller uppfattas i allt högre grad som mer attraktiva arbetsgivare.

Undersökningen visar också att transparens påverkar förtroendet. Tre av fyra svenskar uppger att ökad öppenhet kring löner skulle stärka deras tillit till arbetsgivaren. Samtidigt säger 77 procent att de själva skulle vara bekväma med att kollegor känner till deras lön.

Det är särskilt intressant eftersom motståndet mot lönetransparens ofta motiveras med att öppenhet skulle skapa konflikter eller obehag på arbetsplatsen Många medarbetare verkar snarare uppleva bristen på transparens som ett större problem än transparensen i sig.

Det betyder inte att alla delar av direktivet är okomplicerade. Arbetsgivare behöver tid att anpassa processer, utbilda chefer och säkerställa att lönestrukturer är genomtänkta. Den diskussionen förs i hela Europa.

Men när debatten reduceras till administrativa kostnader riskerar man att missa den större frågan.

Lönetransparens handlar ytterst om förtroende. Om människor förstår hur beslut fattas ökar möjligheten att uppleva dem som rättvisa, även när utfallet inte alltid blir det man själv önskar.

Lönetransparens handlar ytterst om förtroende

Sverige har fortfarande möjlighet att vara en ledande röst i den utvecklingen. Men det förutsätter att diskussionen flyttas från frågan om hur länge förändringen kan skjutas upp till frågan om hur den genomförs på bästa sätt.

För medan politiken diskuterar tidsplaner har många arbetstagare redan gjort sin bedömning. De efterfrågar större insyn, större tydlighet och större öppenhet kring löner än vad de upplever i dag.

Det är ett budskap som svenska beslutsfattare och arbetsgivare bör lyssna på.

/Karen White, Head of Public Policy på HR företaget DEEL.