Höstterminen är långt gången och skolgårdarna fyllda med barn som förhoppningsvis ägnar sina raster åt lite spontanidrott. Unga flickor och pojkar som kanske rentav drömmer om en karriär inom idrotten, bli den nya Asllani eller Zlatan.

Att alla får en möjlighet till förebilder som man kan se sig själv i är otroligt viktigt för unga idrottare. Oavsett om du är tjej eller kille, har en funktionsvariation eller är HBTQ förtjänar alla barn att ha vuxna idrottsförebilder. Att unga tjejer har färre idrottsförebilder än sina manliga idrottsutövare är djup orättvist. En del i den underliggande orsaken till detta kan antagligen härledas till en så enkel sak som de olika förutsättningar män och kvinnor har som idrottare på högsta nivå.

Nu är det ungefär 60 år sedan de särskilda kvinnolönerna försvann ur våra kollektivavtal. Före 60-talet var fack och arbetsgivare överens om att den kvinnliga arbetskraften skulle betalas sämre. Trots allt, kvinnor var en andra klassens arbetare med sämre muskelmassa, teknisk förmåga och produktivitet. Med det synsättet blev det en självklarhet att kvinnor värderades lägre. Det var bara genom idogt kämpande från många fackliga engagerade som till slut kvinnolönerna togs bort ur avtalen. Den argumentation som rådde under tiden för kvinnolöner för dryga 60 år sedan ekar fortfarande i dag när det gäller kvinnliga idrottares villkor.

Ett återkommande resonemang för kvinnolöner inom idrotten är bland annat att sponsorintäkterna för kvinnliga idrottare är lägre. I det faktum att en betydande del av idrottarens inkomster på elitnivå kommer just från sponsorer, finns en unik möjlighet för oss i Unionen att påverka till förändring. Den skeva sponsorsfördelningen mellan män och kvinnor som är en del av problemet kan också vara en del i hur vi kommer åt problemet, om vi som fackförening belyser det på rätt sätt.

Ska vi bryta denna cykel av snedfördelning tänkte jag föreslå ett par handfasta tips till oss fackligt aktiva som tycker att detta är en fråga som är av vikt; vilket jag hoppas är många.

Vi har många Unionenklubbar ute i landet. Där jobbar vi på företag som sponsrar många av de idrotter som har en skev jämställdhetsprofil. Jag skulle vilja att:

• Vi sätter vår fackliga styrka bakom frågan och kräver policybeslut på att sponsring ska vara jämställd i företagen där vi jobbar.
• Företagen redovisar en årlig jämställdhetsanalys över sin sponsring.
• När vi arbetar med jämställdhet och likabehandlingsplaner ute på företagen, lyfter sponsring som en viktig fråga.
• Där sponsring sker, till exempelvis idrottshallar och -anläggningar, bör kravet vara att dessa jobbar aktivt med jämställdhet i tidstilldelning med mera.
• Vi uppmanar medlemmar som är aktieägare att gå på bolagsstämmorna och kräva att företagen redovisar sin jämställdhetsprofil av sponsring och principbeslut för jämställd sponsring.

För att långsiktigt komma tillrätta med en sned jämställdhetsprofil i sponsringen är jag övertygad att vi behöver öka våra ansträngningar för att utjämna könsfördelningen i bolagsstyrelserna och ledningsgrupper på företagen. En del av problemet ligger i just detta faktum. Med fler kvinnor i de beslutande rummen ökar inte bara jämställdheten i företagen utan också i längden chanserna till mer jämställda villkor för idrottande kvinnor.

Jag vill inte att min systerdotter ska växa upp med färre idrottsförebilder än hennes bror. Att ha lika förutsättningar att drömma stora idrottsdrömmar oavsett om man är pojke eller flicka är en rättighet.

Jag hoppas och tror att sponsoråret 2021 blir mer jämställt. Jag kommer i alla fall att göra det jag kan.

/Martin Nyman, andre vice ordförande regionstyrelsen Gävleborg

Tidigare debattartiklar hittar du här