– Det här är en rolig och kreativ arbetsplats, och förtroendet från lyssnarna är stort. Man är stolt över att arbeta här, säger Tomi Lehikoinen, Unionenklubbens ordförande på Sveriges Radio.
Vid ingången av 1943 bildades den första fackklubben på företaget som då hette AB Radiotjänst. Att det blev en Sif-klubb (Sveriges industritjänstemannaförbund, tillsammans med HTF en av föregångarna till Unionen) var ingen slump.
– Det var det enda förbundet som kunde erbjuda kollektivavtal för alla anställda. Men jag har förstått att det inte var helt okontroversiellt. Sif var ju för tjänstemän, men här hade man också andra yrkesgrupper som snickare, målare och elektriker, berättar Tomi Lehikoinen.
Under årens lopp har mycket hänt med företaget, händelser som ofta är tätt sammanlänkade med den tekniska utvecklingen. 1957 bytte man namn till Sveriges Radio, 1979 delades bolaget upp i fyra delar: SR, SVT, UR och Sveriges Lokalradio. 1993 slogs SR och Lokalradion ihop. I samma veva delades den fackliga koncernklubben upp i tre, en uppdelning som består än i dag.
Facket har inte varit utan inflytande.
– När det gäller verksamhetens utveckling har vi alltid varit med, företaget har bollat sådana här frågor med facket, säger Tomi Lehikoinen
– Fackets roll i den typen av frågor är, enligt vårt sätt att se det, att ge företaget en klangbotten i alla dess beslut. Våra medlemmar har stor erfarenhet och kompetens som kan hjälpa arbetsgivaren fatta bra beslut. Ska arbetsgivaren genomföra stora projekt eller organisera om kräver utvecklingsavtalet i större utsträckning än mbl att facket involveras. Exempelvis genomfördes en stor omorganisation på SR i fjol. Då hade vi löpande möten med projektledningen varannan vecka.
Två fackliga frågor har återkommit genom åren: arbetstider och löner. Vad gäller arbetstiderna har public service-företagen ett bra avtal, enligt Tomi Lehikoinen.
– Eftersom vi är licensfinansierade och därmed är beroende av den uppräkning vi får från rundradiokontot, så har vi aldrig kunnat konkurrera med höga löner. Så då har vi istället sett till att vi har bra villkor och arbetstidsregler, så att det ska vara möjligt att på ett sunt sätt kombinera arbete och privatliv.
Hur ser då framtiden ut för er?
– Det beror till stor del på vad public serviceutredningen kommer fram till. Det handlar både om finansieringen och vårt uppdrag. Vad gäller finansieringen så ligger det nu ett föreslag att skrota licenssystemet och ersätta det med en skatt. Det är ett stort orosmoln för vår del. Det väcker frågor kring vårt oberoende och risken är att vi kommer ses ännu mer som en statsradio.
3 viktiga händelser:
- I mitten av 1960-talet gick SR med i en arbetsgivarorganisation. Därmed riskerade de anställda att få ett kollektivavtal med sämre villkor. I det läget gick medlemmarna, på Sifs inrådan, ur förbundet och bildade en egen tjänstemannaförening. På så vis fick de behålla sitt tidigare avtal. Så småningom lyckades Sif driva igenom ett specialavtal för SR-anställda och medlemmarna kunde vända tillbaka.
- 1983 gick fackklubben ut och demonstrerade till stöd för ANC och mot Sifs ägande av aktier i sydafrikanska bolag.
– Klubben på public service har alltid varit känd för att vara stridbar, kommenterar Tomi Lehikoinen.
- Ett år senare, 1984, startade Svenska Journalistförbundet, SJF, klubb på företaget och fick ett eget avtal. Oftast har samarbetet mellan de båda facken varit bra, konstaterar Tomi Lehikoinen. Men för några år sedan när de så kallade programanställningarna diskuterades var stämningen inte så harmonisk. Unionen gick med på ändrade skrivningar i sitt avtal, något som innebar att anställningarna kunde vara upp till fyra år, SJF hade en kortare tid i sitt avtal.
– Det var en del programanställda som gick med i Unionen då. SJF var inte så glada eftersom de tyckte att vi tog medlemmar från dem. Nu har vi samma skrivningar i båda avtalen, det underlättar mycket, säger Tomi Lehikoinen.
