I KRIS lokaler på Magnus Ladulåsgatan i Stockholm hänger en stor whiteboardtavla. Här står vad varje person ägnar sig åt under veckans arbetsdagar. Ordförande Sara Woldus rutor är nedklottrad av aktiviteter. Hon ansvarar för mammagruppen och fängelsebesök och är med på föreläsningar och seminarier.

Men så har det inte alltid sett ut. För några år sedan var risken stor att hon befann sig på någon av Stockholms offentliga toaletter, med en heroinspruta i armen.

Egentligen var det få saker som talade för att Sara skulle bli narkoman. Hon hade ett välordnat liv som liten. Reste världen runt med sin familj, åt på fina krogar och bodde på lyxhotell. Men det fanns en tomhet som till en början fylldes med alkohol och fester. Och efter några år med narkotika.

– Jag hittade min plats med drogerna. Blev partytjejen som aldrig bangade en fest. Men de lättare drogerna byttes snart mot tyngre och plötsligt hamnade jag på plattan och jagade en fix.

Dagarna gick ut på att ständigt vara påverkad. Hon vaknade på morgonen, tog droger för att få bort abstinensen från gårdagen och gav sig ut på jakt efter pengar för att finansiera sitt beroende. Ofta innebar det att begå brott. Hade hon tur kom hon hem på kvällen. Hade hon otur tillbringades natten i häktet.

– Jag har suttit inne för narkotikabrott, medhjälp till rån, bedrägeri och stöld. Det har blivit många månader sammanlagt.

Men så kom vändningen. Och det var inte kriminalvården, socialtjänsten eller KRIS som bröt igenom Saras skal. Mitt i hemlöshet, ensamhet och misär träffade hon Germay ”Gibbe” Woldu. Och plötsligt kände hon något som hade varit borta i många år.

Att ha varit kriminell är sällan en merit. På KRIS är det en fördel

– Som heroinist hade jag förlorat förmågan att känna empati och känslor. Jag var så avtrubbad att folk kunde ta överdoser mitt framför näsan på mig utan att jag kände någonting. Jag ringde ambulans, men hjärtat var dött. När jag träffade Gibbe förändrades allt.

Men oddsen för att kärleken skulle fortsätta att blomstra var dåliga. Germay Woldu var också beroende av droger och efter några månader hamnade både han och Sara i fängelse. Månaderna bakom lås och bom visade sig dock bli en räddning. För efter sina straff fick de möjlighet att gå en 12-stegsbehandling tillsammans för att bli kvitt sitt beroende. Det var också här som Sara började fundera på KRIS, som hon haft kontakt med tidigare.

– En av KRIS främsta uppgifter är att besöka fängelser och motivera människor där till att leva ett bättre liv. Jag hade fått besök av dem, de kom med sina bullar och satt och lyssnade medan jag satt och snackade skit om kriminalvården. Men jag var inte mottaglig då och hade inget intresse av att byta livsstil. Däremot gillade jag att de inte dömde mig, de var schyssta.

I slutet av sin behandling började Sara fundera på vad hon skulle göra med sitt liv. En viktig del i tillfrisknandet är att komma in i samhället – få ett jobb och börja göra vardagliga saker. Men Sara hade skulder och hade aldrig betalat skatt, hon hade aldrig tagit ansvar eller följt rutiner. Hon ringde till KRIS dåvarande ordförande och bad om hjälp.

– Jag visste vem han var, för han hade besökt mig i isoleringscellen i fängelset. Vi bestämde att jag skulle komma och vara med på deras dagliga verksamhet. Äta frukost och få lite småsysslor. Det blev väldigt viktigt för mig att göra rätt för mig.

Till en början handlade vardagen på KRIS om att lära sig vardagssysslor. Betala räkningar, skaffa en bankdosa, komma i tid till jobbet, gå med i facket, ta kritik och order. Sara hade inte haft ett jobb på många år, men lärde sig snabbt. Den dagliga verksamheten övergick i praktik, som övergick i en anställning.

Därefter blev hon projektledare för en mammagrupp. Sveriges Television följde mammorna i serien Aldrig backa, som gjort att både KRIS och Sara fått mycket uppmärksamhet den senaste tiden.

– Jag tror att när människor tänker på KRIS så ser de en tatuerad medelålders man framför sig. Serien skapade en alternativ bild av det och visade att vi är många fler som hamnar snett, men att alla är välkomna här.

I dag är Sara både verksamhetsansvarig och ordförande för föreningen. Hon besöker anstalter, är ute på skolor och håller föreläsningar och är KRIS ansikte utåt. Även Germay arbetar i föreningen, som verksamhetsledare. De är i dag gifta och har en liten dotter tillsammans.

– Nu lever jag min dröm. När jag var 30 år var jag på samhällets botten och var övertygad om att jag aldrig skulle ha ett jobb eller barn. Nu har jag en fantastisk familj och ett jobb där jag har möjlighet att inspirera andra.

Den energi hon använde för att få tag på pengar till droger använder hon i dag som drivkraft för att göra gott. Inte ljuga, inte stjäla eller bedra. Men det är också tufft att dagligen möta människor på samhällets botten. Ibland ringer telefonen på Saras kontor och en röst säger att någon av hennes vänner är död.

– Folk frågar hur jag orkar. Människor jag träffar muckar, får återfall och dör. Jag var på en massa begravningar förra året, men jag tänker att om jag bara kan hjälpa någon så är det värt det. Och jag vet att jag har hjälpt några. Det finns inga hopplösa fall.

En annan utmaning är att det råder ett slags coolhetskultur kring kriminalitet. Särskilt bland unga killar. När Sara besöker skolor och föreläser händer det att de fnyser och vänder henne ryggen.

– Det gör mig så frustrerad. Jag ser att de är i början av sin kriminella karriär och att de tycker att de är asballa, medan jag vet att det bara kan sluta i en kista. Då brukar jag tänka att de inte är mottagliga nu, men att det jag säger till dem kanske ”trillar ned” om fem år.

Vid 30 var jag övertygad om att jag aldrig skulle ha jobb eller barn

Sara har svårt att beskriva vad jobbet har betytt för henne. Det har inte gjort att hon tillfrisknat, men det har haft en påverkan på precis allt annat. Det har lärt henne att ta ansvar, att lära känna sig själv och bli en person hon vill vara. Både för sig själv och som förebild för sin dotter.

Att ha varit kriminell är inte en merit på andra arbetsplatser, men på KRIS är det en fördel. Det är svårt att möta utsatta människor där de är utan att själv veta hur man mår när man är bostadslös och blottad.

– Jag får aldrig glömma varifrån jag kommer. Om jag möter en tjej som har blivit utsatt för grejer på gatan och tagit droger för att överleva smärtan så måste jag ha förståelse för att hon kanske inte är så trevlig eller ens vill ha mig där. Jag kan inte bli ledsen och arg då, utan måste fortsätta att kämpa för henne.

Sara Woldu kommer alltid att få kämpa med sin livslånga sjukdom, som hon kallar beroendet. Hon går fortfarande på anonyma narkomaners möten en gång i veckan och vet att priset är högt om hon skulle falla tillbaka.

– Men droger är inte ett alternativ för mig i dag. Samtidigt lever jag med min ryggsäck och skulle inte vilja vara utan den. Alla jag sårat, allt jag utsatt andra och mig själv för har format mig till den jag är. Min största skatt är att jag kan hjälpa andra tack vare min bakgrund.

Men även om Sara nu lever sin dröm så finns det ännu större visioner för framtiden. Hon hoppas kunna utforma någon form av socialt företagande på KRIS för att få ut folk i arbete. Och så småningom skapa ett boende som kan ta emot personer som behöver tak över huvudet.

– Jag hoppas kunna utveckla verksamheten, men drömmen är att någon får hoppet åter och kommer ur sitt missbruk och sin kriminalitet och så småningom kan ta över facklan.