Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Som anställd på en ideell organisation, nätverk, stiftelse eller samfund förväntas man vara glad och nöjd och se sitt jobb som ett kall. Att så många som 35 procent av alla 200 000 anställda faktiskt också är engagerade privat hos sin arbetsgivare, visar att jobbet även är ett kall för många, vilket medför att gränsen mellan jobb och fritid riskerar bli flytande.
– Det råder en tystnadskultur kring de anställda i civilsamhället – vi vill få bort den tystnaden. De anställda står för stabiliteten och professionaliteten i organisationerna och det finns ingen anledning att skämmas för att man får lön, säger Shadé Jalali, utredare på Unionen, som tagit fram rapporten Anställd i civilsamhället – ett kall eller vanligt kneg?
En tredjedel av de anställda har en förtroendevald som närmaste chef, vilket innebär att arbetsgivaren inte är närvarande på arbetsplatsen. Men de anställda tycks inte vara nämnvärt missnöjda med detta faktum: Hälften anser att deras närmaste chef ändå har tid att ge dem tillräckligt med stöd i arbetet. Det är samma andel som inom hela Unionens medlemskår.
– Jag måste vara tillgänglig när min arbetsgivare kan, och denne har ju annat att syssla med på dagarna. Som anställd får du anpassa dig, säger Madde Lundin, projektledare på Kvalitetsteatern i Göteborg, som har en förtroendevald som sin närmaste chef.
– Samtidigt innebär det att jag har stor frihet i mitt arbete. Fast det kräver att uppdraget är tydligt och att man kommit överens med arbetsgivarna om hur kommunikationen går till.
Anställda i civilsamhället har inte alltid så höga krav på sina chefer
Shadé Jalali tror att det bland annat är friheten att själva kunna styra över hur, när och med vad de ska arbeta som, tillsammans med stimulerande arbetsuppgifter, gör att så pass många anställda inom civilsamhället ser mellan fingrarna på chefernas frånvaro. Hon ser risker i detta– frånvarande chefer missar lätt signaler på att någon anställd mår dåligt, till exempel.
– Det kan gå långt innan konflikter uppdagas och då kan de bli så infekterade att de kan upplevas som omöjliga att hantera på ett bra sätt. En närvarande och engagerad arbetsgivare kan bromsa negativa utvecklingar i tid och bidra till en hälsosam arbetsmiljö.
– Anställda i civilsamhället har inte alltid så höga krav på sina chefer, det kan vara därför som de är nöjda.
De anställda inom civilsamhället tjänar generellt lägre än andra Unionenmedlemmar. För Madde Lundin är det dock inte den egna lönen utan organisationens ekonomi som är det stora problemet.
– Du får alltid mindre pengar än vad du söker, vilket innebär att du slår knut på dig själv för att kunna genomföra ditt projekt. En vill ju alltid ha kvalitet i sitt arbete.
Många anställda har lönebidrag – på frågan om någon på arbetsplatsen har statlig subventionerad anställning svarar 62 procent ja.
– Om höstbudgeten går igenom så kommer taket för lönebidrag att höjas till 17 100 kronor. Men det är fortfarande lägre än Unionens lägstalöner och det handlar ofta om kvalificerat arbete, säger Shadé Jalali.
Unionen ger i rapporten förslag på förbättringar på civilsamhället som arbetsplats. Bland annat uppmanas staten hålla koll så att upphandling av tjänster på välfärdsmarknaden inte leder till lönedumpning och försämrade anställningsvillkor.
– Inom till exempel vård och omsorg står de icke-vinstdrivande aktörerna stilla på tre procent, trots den stora efterfrågan på icke-vinstdrivande aktörer på välfärdsmarknaden.
– I konkurrensen om lägst pris vid upphandlingarna finns risk att lönerna påverkas. Vi menar att man inte ska stirra sig blind på priser - civilsamhällets mervärde måste få kosta mer. Upphandlingar måste blir mer socialt ansvarstagande, säger Shadé Jalali.
Pensionsåldern flyttas fram och vi förväntas jobba allt längre. Men vi vill inte – åtminstone inte vi som befunnit oss på arbetsmarknaden ett tag. TCO:s rapport visar att 52 procent av tjänstemännen i åldersspannet 50–67 vill gå tidigare än riktåldern för pension som för närvarande är 67 år.
Svenska Miljöinstitutet sammanställde för några år sedan strategier för att behålla 50-plussarna på arbetsmarknaden. De handlar om att skapa ett gott arbetsklimat där äldre känner sig uppskattade och efterfrågade, men också om flexibilitet och anpassningar av arbetsmiljön, enligt institutets arbetsmiljöspecialister.
Gott så. Det saknas dock mer konkreta exempel. Kollega kan därför erbjuda några anspråkslösa förslag på vad som skulle få åtminstone en snart 60-plussare att sluta tråna efter tidigare pension.
En åldersrelaterad bonus skulle garanterat få vilken 55-plussare som helst att känna sig uppskattad. Likaså att förlägga konferenser och dylikt på platser med tropiskt klimat, vilket gör underverk för artrosangripna leder. Vissa arbetsgivare har en extra semestervecka när man fyllt 40, men varför stanna där? Varför inte fortsätta att premiera åldrandet genom att även införa extra semesterveckor vid 50, 60 och 70?
Om man under de sista arbetsåren får koncentrera sig på det man är bäst på, kan det innebära att man fortsätter jobba, konstaterar Svenska Miljöinstitutet. Att de seniora medarbetarna får första tjing på alla roliga arbetsuppgifter vore alltså rimligt, liksom att de slipper allt tradigt trökjobb.
Det kan vara svårt att veta vad som egentligen avses med anpassning, men att byta ut fruktkorgarna mot skålar med gröna marmeladkulor kan vara ett steg i rätt riktning.
Att anpassa kontorstiden efter dygnsrytmen hos äldre torde vara en självklarhet – låt 6–2 bli det nya 9–5. Texten i alla utskrifter, trycksaker och litteratur på kontoret ska dessutom vara minst tio punkter stor och oskicket att använda färgad text totalförbjuds.
För att få mogna medarbetare att stanna längre i sin tjänst är det viktigt att deras kunskaper och erfarenheter tas till vara. Att ungtuppar och ålderister som förlöjligar och fnissar åt äldres bidrag i diskussioner omedelbart förses med en dumstrut är minst lika viktigt. Medarbetare som mumlar i skägget bör dessutom få löneavdrag.
Man skulle också kunna inrätta en ny tjänst – åldersombudsman, vars arbetsuppgifter består i att bevaka de äldres intressen och serva de mognare medarbetarna på allehanda sätt efter personliga önskemål.
Egna rum till alla vore rimligt eftersom kontorslandskap är förödande på alla upptänkliga sätt. Men åtminstone de som fyllt 55 borde omgående förses med egna rum för att slippa släpa runt på tunga kontorsattiraljer och komma undan tjattret på de öppna arbetsytorna.
Arbetsgivaren slipper därmed införa fler vilrum, eftersom 50-plussare då kan ta en behövlig paus på den obligatoriska soffan i det åldersanpassade egna rummet där de själva kan reglera värmen så att den är optimal för blodcirkulationen.
Den arbetsgivare som verkligen månar om sina till åren komna anställda ser, utöver ovanstående tips, också till att sätta guldkant på de sista ljuva arbetsåren genom att installera margaritamaskiner på varje våningsplan samt införa obligatoriska arbetsplatsträffar med powerpoint-presentationer av barnbarn och katter.