Unionen kan vara nöjd med de avtal som nu är i hamn. Förutsättningarna inför 2016 års avtalsrörelse var inte de bästa. Ekonomin var instabil och bedömarnas analyser gick i sär, minst sagt.

Men nu är det dags att ladda om. Och det finns två orosmoment som kan störa uppladdningen. Det första är LO-samordningen. Sedan slutet på 1990-talet är det den exportberoende och internationellt konkurrensutsatta industrin som sätter nivån i avtalen, det så kallade märket.

I förra avtalsrörelsen sprack samordningen inom LO, och även om LO:s ordförande senare har manat medlemsförbunden att respektera märket kan man inte räkna med någon samordning heller denna gång.

I sådant fall uppstår det sannolikt en hel del konflikter – arbetsgivarna lär inte stillatigande gå med på krav utöver märket – det vore heller inte bra för varken svensk ekonomi eller facken. Dessutom skulle det utan tvekan minska den allmänna acceptansen för industrins märkessättande roll.

Även om vi just nu befinner oss i en låginflationsekonomi kan det på sikt leda till att Sverige återigen hamnar i ett läge där löneökningarna i stort sett blir meningslösa, eftersom de äts upp av prisökningarna.

Att enskilda förbund bestämmer sig för att kräva löneökningar långt över industrins märke kan hota den svenska modellen. Det uppstår tvivel på att arbetsmarknadens parter kan sköta lönebildningen utan inblandning från staten.

Mycket riktigt har också politiker sedan dess krävt ändrade konfliktregler. Bland annat vill förespråkare från Liberalerna, Centern och KD att man inför en proportionalitetsregel. Sympatiåtgärder skulle till exempel kunna bedömas som otillåtna i ett sådant scenario.

Det andra orosmomentet är flexpensionen. Man kan vänta sig att den kommer att prioriteras på Almegaområdet också i den kommande avtalsrörelsen.