Alla har dåliga dagar på jobbet. Det kan bero på allt från vaknätter med bebisar till mer allvarliga missbruksproblem som får konsekvenser i arbetet.
Men oavsett orsak kan en person som har bekymmer hemma påverka hela arbetsgruppen. Kollegorna börjar mörka personens frånvaro, man kanske stöttar och lyssnar för att han eller hon inte ska få bekymmer med chefen. Men är den hjälpande handen egentligen en björntjänst? Ja, menar Robin Öberg, som hjälper företag att stötta personer med missbruk i arbetslivet.
– Kollegor som är medberoende på jobbet är ofta helt omedvetna om det. Man tycker att man är snäll som hjälper till. Men den stöttningen innebär också ett osynliggörande av problematiken för din chef och för andra som skulle behöva kliva in. Om du hela tiden täcker upp för brister hos din kollega är det svårt att få hjälp.
Ofta går en arbetsgrupp som är medberoende igenom tre faser. I första skedet är man stöttande och lojal, och lyssnar på personens problem, trots att de ofta är återkommande. I fas två har kollegorna tröttnat på att lyssna, de upplever att personen de försöker hjälpa inte vill ha någon hjälp utan bara vill gnata om sig själv.
I det sista stadiet har arbetsgruppen vänt sig emot personen i fråga. Den har blivit en börda och får skulden för allt som inte fungerar på jobbet.
– Medarbetarna kan dessutom befinna sig i olika stadier av de här faserna. När en kollega har tröttnat på att lyssna, kan andra ha tagit vid. Det här skapar en jättedålig gruppdynamik som är väldigt ineffektiv.
Förutom de olika faserna tar kollegorna på sig en rad roller för att lösa situationen: man kan bli terapeut, läkare, åklagare eller förälder. Man tar sig an problemen som om de vore ens egna och försöker lösa dem helhjärtat och med all sin energi. Gränsen för vad som är omtänksamhet och vad som är destruktivt är dock glasklar, menar Robin Öberg.
– Den går där det börjar drabba dig själv – och du ändå fortsätter. När vi jobbar med människor som är medberoende handlar det inte om att hjälpa dem att hjälpa andra, utan om att få dem att förstå att de själva har rätt att må bra.
Lösningen enligt Robin Öberg stavas professionalitet. Att tillåta sig att stå upp för sin yrkesroll och säga: ”Jag har inte möjlighet att ta över dina arbetsuppgifter, eller lyssna på dina bekymmer, för jag har fullt upp med mitt jobb”, när någon försöker att använda arbetsplatsen som ett terapeutiskt bollplank.
– Det handlar om att inte gå personen till mötes varje gång, trots att varje fiber i din kropp vill hjälpa till. Det går att sätta gränser och samtidigt vara omtänksam.
Ett annat sätt att sätta gränser är att ta chefen till hjälp. Men en chef kan naturligtvis också bli medberoende.
– Det är jättevanligt och handlar ofta om att man inte vågar ställa organisationens krav på medarbetare då man är rädd för vilka konsekvenser det kan få, exempelvis en uppsägning. Då undviker man i stället de svåra samtalen.
Även här gäller mantrat professionalism inför yrkesrollen. Skilj på din chefsroll och din kompisroll. Gör inga hembesök, gå inte in i familjära delar av er relation och kom inte med lösningar, det är inte din uppgift. Uttryck dig snarare: ”Hur ska vi få det att fungera här hos oss där jag är ansvarig?” Berätta vad du ser och vilka lösningar som skulle kunna vara aktuella för arbetsplatsen.
– Rent krasst har inte alla chefer den kompetensen. En del är mer ”rättning i leden, stanna eller gå om det inte passar”. Sedan kan gruppens faser även misstas för andra saker, exempelvis gnäll efter omorganisationer. Det viktigaste att tänka på är egentligen att ställa frågan som chef: ”Hur är din situation?” Det är först efter det man kan börja jobba.
Även om man lyckas ta sig ur ett medberoende på arbetsplatsen är det lätt att trilla tillbaka. Och ingen bransch är immun. Medberoende syns dock tydligare inom verksamheter där varje anställd har specifika arbetsuppgifter och där det blir tydligare när en person halkar efter med sitt jobb. I verksamheter där kollegor kan ”täcka upp” för varandra kan det ta lång tid för en chef att förstå vidden av ett problem.
– Ofta kommer man inte till chefen och säger: ”Jag sover dåligt eller jag orkar inte med mitt jobb”, utan det samtalet kommer först när konsekvenserna börjar visa sig. Och medberoende är känsligt, man vill inte visa att man inte kan säga ifrån, säga stopp.
– Men det är som barnuppfostran. Om man vill att ett barn ska ändra beteende så hjälper det inte att förstärka de dåliga sidorna, utan vara konsekvent och sätta gränser för vad som är okej.
Du är medberoende om du
… tar ansvar för arbetskamratens handlingar och arbetsuppgifter.
… täcker upp inför chefen så att kollegan inte ska hamna i dålig dager.
… lyssnar och ger råd och stöd som går utöver er jobbrelation.
… har svårt att hålla fast vid dina egna gränser.
… sätter dina egna behov och bekymmer åt sidan för att hjälpa kollegan.
OCH SÅ UNDVIKER DU ATT BLI DET
- Skilj på din kompisroll och din arbetsroll. Det är inte ditt ansvar att lösa andra människors liv på arbetsplatsen.
- Våga säga nej när kollegan ber dig ta över en arbetsuppgift.
- Berätta för din chef eller ditt skyddsombud om du upplever att din kollega mår dåligt.
- Acceptera inte beteenden du inte tycker är okej i vanliga fall. Då finns det risk att de normaliseras.
- Använd inte fikaraster som ”terapisessioner”.
