Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Redan innan vi släpps in på Zoégas kafferosteri i Helsingborg för att lära oss mer om hur satsningen på säkerhet har varit grunden för en ny kultur mellan kollegorna på fabriken, förstår vi att de menar allvar. Alla besökare får en grundlig säkerhetsgenomgång redan i receptionen. Under genomgången passerar en av fabrikens anställda och upptäcker en liten vattenfläck i entrén. Utan att reflektera hämtar han papper och torkar upp. Man vill ju inte att någon ska halka.
Det är inte utan stolthet som Unionenklubben på Nestlé – företaget som äger Zoégas – berättar om den kulturförändring som har skett på fabriken de senaste fyra åren. Säkerhet, arbetsmiljö och välbefinnande har genomsyrat det mesta på arbetsplatsen. Förr hade man i snitt två olycksfall per år – främst fall-, halk-, skär- och klämskador. De senaste tre åren har man inte haft en enda olycka.
Genom att ledning, fackklubbar och alla anställda har samverkat har en ny inställning till arbetet och allas ansvar vuxit fram.
– Det vi gör är att vi pratar regelbundet om vilka problem och risker som finns. Var sjätte vecka har vi i Unionenklubben en genomgång med vd och HR-chef. Utifrån våra medlemmar som är tjänstemän här på Zoégas ligger vårt fokus framför allt på frågor om den psykosociala arbetsmiljön, säger Minette Rosén, klubbordförande och ansvarig för inköp av råkaffe på Zoégas.
Samma strukturerade sätt att hantera säkerheten finns överallt. Risker i den fysiska miljön har i möjligaste mån byggts bort efter att avdelningarna har gjort analyser av arbetssituationen, bland annat genom att filma arbetsmomenten.
Men kanske ännu viktigare är att inställningen till säkerhet har förändrats genom att man har infört en ansvarstagande kultur. I stället för att vänta på att chefen ska lösa problem eller se till att alla följer reglerna, har ansvaret spridits ut i organisationen. Om någon inte håller i räcket på väg nedför trappan förväntas man säga till. Om en kollega jobbar för mycket över likaså.
Inte nog med det, alla uppmuntras att coacha varandra. Det finns fastslagna mål för hur ofta de anställda ska göra det. De kallar metoden “Caring through feedback”.
– Först tyckte folk kanske att det kändes obekvämt att lägga sig i hur andra gjorde. Man skrattade lite åt det. Nu är det precis tvärtom. Det känns helt fel att inte bry sig om säkerheten och kollegorna, säger Carina Eriksson, som också sitter med i Unionenstyrelsen på Nestlé.
Krister Martinsson ingår även han i klubbstyrelsen och var tidigare säkerhetschef på fabriken. Nu har han samma roll på Nestlé Sverige med sina kontor på andra sidan gatan. Han tycker att det är något speciellt med Zoégafabriken.
– Vi är som en familj där alla bryr sig om varandra.
Hur har det blivit så? Frågar man Unionenklubben skulle de ge en hel del av äran till fabrikschef Birgitte Krenk, som tillträdde för fyra år sedan. Det var hon som satte arbetsmiljöfrågan i centrum. Det är hon som med sin inställning har öppnat för en kultur där hierarkier i viss mån försvunnit och medarbetare vågar lyfta även obekväma sanningar.
Det är ett pågående arbete och inget man kan prata om en gång om året.
– Det går inte att bygga en helt säker fabrik, därför är beteendet så viktigt. Genom utbildning och att vi hela tiden diskuterar säkerhet och arbetsmiljö har alla fått en förståelse. Sex dagar om året stänger vi fabriken och utbildar oss kring det här. Det är ett pågående arbete och inget man kan prata om en gång om året, säger Birgitte Krenk.
Utbildningsdagarna är uppbyggda kring workshops med blandade grupper. De fyller också funktionen att kollegor med olika yrken ser helheten. Gemenskapen och teamkänslan förstärks.
Satsningen på säkerhet har fört med sig en rad positiva effekter. Arbetsklimatet har blivit bättre och därmed är medarbetarna benägna att lägga ner det där lilla extra för att göra ett bra jobb.
– Många är stolta över att jobba här och gör allt för att vi ska vara bäst. Det ser vi även på siffrorna, vi har förbättrat resultatet jättemycket. Men självklart är allt inte alltid jättebra. Vi har också våra utmaningar. Det viktigaste är att gå tillbaka till att vi löser dem som ett team, säger Birgitte Krenk.
Per Cornell
Alla har tydliga mål för sitt arbete.
Företaget bäddar för rätt beteende – engagemang och ansvarstagande.
Alla medarbetare utbildas i arbetsmiljö och coachning.
Alla framsteg firas för att förstärka positivt beteende.
Maskiner och fysisk miljö utvecklas för ökad säkerhet.
Zoégas kafferosteri
Finns i nuvarande fabriksbyggnad sedan 1952.
Fabriken har 57 anställda.
Ägs av Nestlé Sverige.
Unionenklubben på Nestlé Sverige har cirka 120 medlemmar
Europa är stort. Många företag rör sig fritt över landsgränserna. Ett av dem är Ericsson, som har kontor i alla 27 EU-länder. Samtidigt vill facket kunna påverka beslut som rör ditt jobb. Men hur gör man det när den som bestämmer i en viss fråga sitter på andra sidan kontinenten?
Karin Åberg, vice klubbordförande på Ericsson i Kista, vet hur: man bildar ett europeiskt företagsråd – på engelska ”European works council”, EWC.
Där möts fackliga från alla EU-länder som företaget finns i. Tanken är att förändringar som påverkar många anställda ska diskuteras gemensamt. När de fackliga har snackat ihop sig möter de arbetsgivaren i ett ännu större möte.
På en arbetsplats som Ericsson är det inga småsaker som avhandlas.
– Vi blev konsulterade när företaget skulle ta fram en ny uppförandekod. Det är ett dokument som alla anställda och alla underleverantörer skriver under. Vi föreslog att införa rätten att bli representerad av en facklig företrädare eller någon i ett arbetsråd (motsvarighet till fackklubb i vissa europeiska länder, reds. anm.). Företaget skrev in det, säger Karin Åberg.
Stora nedskärningspaket och förändringar av bolagets yrkesbeskrivningar är andra exempel på saker som har tagits upp i Ericssons EWC.
Men vad gör man om man inte kommer överens? Facken har ingen direkt förhandlingsrätt på det sätt som finns i svenska medbestämmandelagen, mbl. I stället ska arbetstagarna ”konsulteras”.
Företagsråden har inte heller uppstått som en direkt följd av facklig kamp, utan på grund av EU-politikers idéer om att ländernas ekonomier ska knytas ihop. Därför får man ha en lite annorlunda strategi i EWC-diskussionerna, menar Karin Åberg.
– Man får påverka mer indirekt. Det handlar om att få företagsledningen att själv tänka: ”Jaha, man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt”. Det är lite speciellt, inte som i en vanlig förhandling där man säger ”gör så.”
För att få tyngd bakom sina förslag måste därför arbetstagarna – som ofta härstammar från olika fackliga traditioner – komma överens. Snart kan de få lite hjälp på traven direkt från EU-maskineriets hjärta. EU-kommissionen har nämligen meddelat att de vill göra det svårare för företag att strunta i EWC-reglerna.
Alla företag som har minst 1 000 anställda, och över 150 anställda i minst två EU-länder, måste skapa ett EWC om de som jobbar där ber om det. Det är dock inte ovanligt att allting sedan fastnar i bråk om formalia och mötesstruktur. Målet med de nya reglerna är att det ska bli mer kännbara böter för bolag som sinkar processen.
Några sådana problem finns inte på Ericsson, enligt Karin Åberg. De har ett avtal om hur EWC-arbetet ska gå till som har gällt i sin nuvarande form sedan 2011. Trots det händer det att kugghjulen kärvar när hon och hennes kollegor ska konsulteras om nya och känsliga frågor.
– Jag tror att fler och fler, både på den fackliga sidan och på företagarsidan, inser att det här kan vara rätt bra. Men det är naturligtvis inte utan problem. Ibland muttrar vi rätt rejält över hur det fungerar, säger Karin Åberg.