Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Kluven syn på ålder prövas

Bussföretaget Keolis och dotterbolaget Tunabergs Taxi har satt en övre åldersgräns för sina bussförare på 70 år. Det innebär åldersdiskriminering, menar DO, som stämt Keolis till Arbetsdomstolen. En prövning som kan bli vägledande.
Gabriella Westberg Publicerad
Mats Andersson/TT
Mats Andersson/TT

Var gränsen går för vad samhället anser vara arbetsför ålder varierar. Man har rätt att jobba till 67 års ålder, enligt Lagen om anställningsskydd, LAS. Det är en tvingande regel och inga undantag görs för några yrkesgrupper.

För den som blir arbetslös efter 65-årsdagen är det dock pensionen som gäller och inte a-kassa. Arbetslöshetsersättning ges bara fram till senast månaden innan du fyller 65. Sjukpenning kan du få så länge du jobbar, men bara i högst 180 dagar om du fyllt 70 år. Sjukersättning däremot får du inte efter att du fyllt 65.

Samtidigt uppmanas vi att jobba längre upp i åldrarna, för att minska trycket på pensionssystemet. Och många måste också fortsätta jobba, för att pensionen helt enkelt är för låg.

2009 infördes den nya diskrimineringsgrunden ålder, men det är ännu ett ganska oprövat fält. Unionen har drivit ett antal ärenden om åldersdiskriminering till rätten. Det har då typiskt gällt arbetssökande som upplevt sig bortsorterade på grund av sin ålder i en rekryteringsprocess och där har man nått förlikning innan saken gått till prövning.

De tre ärenden som nu ska prövas i Arbetsdomstolen, och som alltså kan bli vägledande för hur lagen ska tolkas framöver, gäller tre bussförare som haft tidsbegränsade behovsanställningar för Keolis och dotterbolaget Tunabergs Taxi AB.

När de tre närmade sig sin sjuttionde födelsedag fick de besked från arbetsgivaren att deras behovsanställningar inte skulle förnyas, eftersom företaget har som policy att en anställning som bussförare upphör vid 70 år. Företagen har alltså gått längre än vad LAS kräver med rätten att jobba till 67 års ålder. Ändå är policyn ett uppenbart fall av åldersdiskriminering, menar DO.

Som sina yngre kollegor har de tre årligen genomgått syn-, hörsel- och hälsokontroller, vilket DO menar bör räcka för att avgöra om de är i stånd att köra buss professionellt. Antagligen blir det den frågan som hamnar i fokus i AD, gissar Unionens chefsjurist Martin Wästfelt.

- Hur mycket kan samhället kräva av arbetsgivaren? Kan det vara okej att dra ett streck där många typiskt sett inte klarar kraven, eller måste arbetsgivaren alltid pröva det individuellt? I det här fallet kanske det inte innebär så mycket extra besvär eftersom förarna vad jag förstår ändå testas årligen, säger han.

Prövningen av de tre fallen skulle också kunna få effekter på hur samhället ser på arbetsför ålder i övrigt. Om domstolen anser att Keolis och Tunabergs Taxi AB genom sin policy faktiskt bryter mot diskrimineringslagen, är det då rimligt att samhället i övrigt sätter en gräns för arbetslöshetsersättning och sjukersättning vid 65?

- En framgång för DO skulle kunna tvinga fram en förändring i socialförsäkringssystemet och driva på frågan om att höja gränsen i LAS från 67 till 69 år, säger Martin Wästfelt. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Chefer och ålderism: ”Som tur är har min fru bra lön”

Även chefer drabbas av ålderism. Erik, som varit chef i 25 år, är en av dem. För 5 år sedan blev han uppsagd. Nu får han inga jobb. Inte ens mindre kvalificerade.
Publicerad 2 april 2025, kl 06:00
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor.
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor. Foto: Anders G Warne.

Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.

– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.

Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.

– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.

– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.

Sällan svar på jobbansökan

Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.

Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.

– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.

Får inte ens enklare jobb

Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.

– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.

Medelålders man står med ryggen mot kameran.
Medicinering har hjälpt Erik att må aningen bättre, men psykologstöd gav ingen effekt. Foto: Anders G. Warne

Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.

Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.

– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.

 
Chefer inte förskonade från ålderism

Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.

Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade. 

Text: Katarina Markiewicz