Sekos strejk som just nu berör tågtrafiken i södra Sverige handlar inte om lönepåslag utan om hur många timmar tågoperatören Veolia får täcka upp med timanställda. Tvisten rör också om timanställda, som arbetat ett år, ska erbjudas tillsvidareanställning.

Konflikten är på så sätt ganska typisk för utvecklingen av vad man bråkar om på svensk arbetsmarknad i dag. Det visar en genomgång av samtliga arbetsmarknadskonflikter sedan 1990 som Medlingsinstitutet gjort.

– Förr var det i huvudsak löneökningarnas storlek som dominerade tvisterna men det har förändrats. Numera är det ofta principfrågor; det handlar om anställningsvillkor, fackligt inflytande och krav på att begränsa arbetsgivarens möjlighet att använda bemanningsanställda. Byggnads konflikt tidigare i år handlade om underleverantörer som inte sköter sig och Sekos strejk nu handlar om anställningsvillkor, inte alls om löner, säger Kurt Eriksson, chefsjurist på Medlingsinstitutet.

Enligt Medlingsinstitutets genomgång utfärdades det varsel i 95 tvister under åren 1990-1999. Motsvarande siffra för den följande tioårsperioden var 119, en ökning med 20 procent. Men samtidigt har antalet faktiska strejker halverats och antalet förlorade arbetsdagar minskat.

En förklaring till det uppges vara att de inledande stridsåtgärderna har varit ”mjukare” än strejk under 2000-talet. Ofta har det handlat om blockader mot till exempel övertidsarbete eller inhyrning av arbetskraft. En annan förklaring till statistiken är att arbetsgivarna inte längre använder lockout som påtryckningsmedel.

Att fokus flyttats från frågor om lönenivåer till principfrågor beror på Industriavtalet, som slöts första gången 1997, och acceptansen för att industrin sätter det så kallade märket.

– Att industrin träffar avtal först och är normerande för de andra avtalen gör det ganska meningslöst att hamna hos oss på Medlingsinstitutet och tro att man kan få ut högre löneökningar genom konflikt. Det har lett till att andra frågor fått större prioritet, som fackligt inflytande och anställningsvillkor, säger Kurt Eriksson.

– Unionen som både har medlemmar inom service och industrin är det förbund som tydligast står upp för industrinormen. Det skulle vara svårt för Unionen att kräva mer för dem som kommer från handelssidan än för industrin.

En annan tendens de senaste åren är att tjänstemannaförbunden blivit lite mer på hugget när det gäller företag som vägrar att teckna kollektivavtal. Av fyra strejker förra året stod TCO-förbunden Unionen och Teaterförbundet för tre.

– Det sker bara ett fåtal ärenden varje år men Unionen har definitivt blivit mer aktiva med att kräva kollektivavtal med oorganiserade företag och man har varit beredd att gå till konflikt för det också. Det är en skillnad jämfört med hur det såg ut för fem år sedan, säger Kurt Eriksson.

Ett exempel är Unionens strejk på callcenterföretaget CRS i Fränsta förra året. Då gick 442 arbetsdagar förlorade under den två månader långa strejken för att försöka få till kollektivavtal på företaget. Ett annat exempel är att Unionen i slutet av maj varslade om konflikt på Erikssons trafikskola i Malmö och där pågår förhandlingarna fortfarande.