På en av Mölnlycke Healthcares fabriker i Thailand sparkades för några år sedan 22 personer utan förvarning. Enligt företagsledningen hade de sparkade strejkat illegalt medan det lokala facket menade att personalen blivit kallad till ett informationsmöte i den så kallade gula zonen av en arbetsledare och således bara lytt order. Mats Wingborg, frilansjournalist, har intervjuat samtliga inblandade och samanställt intervjuerna i rapporten: Vad hände i den gula zonen?
- Det råder olika uppfattning om varför de 22 arbetarna sparkades, enligt dem själva var det för att de engagerat sig fackligt. Trots flera turer i domstolen lade företaget aldrig fram några bevis och det slutade med att Mölnlycke köpte ut arbetarna, säger Mats Wingborg.
Det pågår tydligen en diskussion inom Unionen hur man ska agera när facket och en lokal klubb står emot varandra.
Den juridiska instansen Kommittén för industriella relationer, IRC, har konstaterat att det inte fanns några skäl för uppsägningarna. I Sverige engagerade sig både IF Metall och Unionen centralt, men den lokala fackklubben på Mölnlycke i Göteborg drog öronen åt sig och vill inte blanda sig i konflikten. När Unionens internationella ombudsman påpekade att det var klubbens uppgift att intressera sig för fackliga strider inom koncernen avgick klubbordföranden, men hänvisade till andra skäl för sitt beslut.
- Det pågår tydligen en diskussion inom Unionen hur man ska agera när facket och en lokal klubb står emot varandra, säger Mats Wingborg.
- Det är en intressant principfråga. Jag kan förstå att som facklig representant i Sverige är man beroende av att ha en god relation med arbetsgivaren och att priset för att engagera sig för anställda utomlands kan bli för högt. Å andra sidan har vi den fackliga solidariteten och risken för att global dumpning får konsekvenser också i Sverige. Personligen tycker jag ibland att man är lite för rädd för att agera.
Erik Andersson, internationell ombudsman för IF Metall, tycker att Unionenklubbens agerande i Mölnlyckefallet var ”mycket märkligt”:
- Vi har tack och lov inga sådana erfarenheter på vårt förbund, utan går hand i hand med klubbarna när något sådant här händer.
Enligt Berivan Öngörur, internationell sekreterare på Unionen, går Unionens klubbar i nittionio fall av hundra också hand i hand med förbundet – och det är ofta klubbarna som tar initiativet.
- Det var en olycklig situation på Mölnlyckeklubben och faktiskt det enda fall jag känner till där klubben inte ställt upp. När sådant händer beror det snarare på okunskap än om illvilja eller ovilja att göra gott, säger Berivan Öngörur.
- Vi har alltid och kommer alltid att vara beroende av våra klubbar när vi kommer till ett skede där det behövs starkare nypor mot svenska arbetsgivare utomlands. Den kunskap våra klubbar har är ovärderlig för förbundet. I de allra flesta fall är våra förtroendevalda väldigt engagerade och intresserade av internationella frågor och vi blir ofta uppringda av klubbar som vill ta initiativ till insatser.
Att bara följa lagen räcker inte.
Och insatser kan behövas. Svenska företag är enligt Berivan Öngörur förvisso ganska bra på att hålla sig till den inhemska lagstiftningen i länder där de är arbetsgivare, men den lagstiftningen brukar å andra sidan vara usel jämförelsevis.
- Att bara följa lagen räcker inte. Svenska företag har också ett ansvar att trycka på regeringar att flytta fram positionerna när det gäller löner och rättigheter.
- Vi vill att svenska modellen ska vara en exportvara och försöker få företagen att inse att de faktiskt gynnas av att arbeta aktivt med de här frågorna, säger Berivan Öngörur.