På väg hem från jobbet 1 mars i fjol halkade jag på en isfläck och slog mig rejält. På uppmaning av vårt skyddsombud anmälde jag händelsen till Försäkringskassan, trots att jag bara kände mig lite mörbultad. Jag hade bland annat ont i en tand som fått sig en törn.

När bitar av tanden en kort tid senare ramlade ut gick jag till tandläkaren och skickade så småningom in kvittona till kassan.

Åtskilliga månader senare ringer en handläggare upp och frågar:

- När inträffade den här händelsen som du söker ersättning för?

- 1 februari? gissade jag aningslöst, för mitt minne i allmänhet och för datum i synnerhet, är inte det bästa.

- Jaha, nu har jag tre olika datum! Det verkar vara någonting som inte stämmer här! svarade handläggaren och triumfen i hennes röst gick inte att missta sig på.

Jag blev så arg så jag höll på att få en hjärnblödning (vilket hade kostat samhället betydligt mer än en skadad tand). Är det så här de avslöjar sina fuskare? Ställa försåtliga frågor om datum som ligger mer än ett halvår tillbaka i tiden och sedan agera som om de ertappat en in flagrante om man svarar fel?

Om jag nu hade varit ute efter att blåsa staten på några tusenlappar - hade det inte varit smartare av mig att memorera rätt datum? Eller simulerat en betydligt större och därför mer lukrativ skada - en tappad lem eller så?

Några tusenlappar hit eller dit är inte hela världen för mig, men tänk alla de som är så skadade att de verkligen är beroende av ersättningen? Vad har de gjort för att förtjäna oförskämd skepsis och absurt bemötande?

En kompis som är ingenjör har diagnostiserats med en nedbrytande muskelsjukdom, men hon klarar ändå av att jobba deltid, tack vare en förstående arbetsgivare som låter henne jobba hemifrån när hon behöver.

Nu vill kassan att hon ska söka ett annat jobb. Man häpnar fortfarande, trots att man vid det här laget hört många lika absurda historier.

Det är förvisso inte Försäkringskassans handläggare som är skyldiga till denna misstro mot alla som försöker ta del av den försäkring de varit med och betalat för. Det ligger politiska beslut bakom. Är det för mycket begärt att de som fattade beslutet att alla som försöker få ersättning ska betraktas som potentiella fuskare och löst patrask, själva ska råka illa ut och behöva söka hjälp?

Jo - förmodligen. Vi var många som önskade att Littorin själv skulle få smaka på sin bittra medicin när han blev arbetslös, men icke. Han fick behålla både lön och jobbskatteavdrag och slapp stå med mössan i hand och hoppas på att träffa på en arbetsförmedlare som inte följer reglerna till punkt och pricka och erbjuder honom tjänst som kyrkvaktmästare i Korpilombolo.

Det finns nog ingen gudomlig rättvisa. Jag får satsa på världsfred istället.