Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Slå vakt om invandringen!

Experterna är ovanligt ense: Europa behöver mer invandring, inte mindre.
Samuel Engblom Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Åldrande befolkningar måste inte bara tas om hand, någon måste även producera det välstånd och betala de skatter som gör vård, omsorg och pensioner möjliga.

Samtidigt är det inte längre säkert att de bästa ingenjörerna, datorprogrammerarna, ekonomerna eller marknadsförarna är västerlänningar. Företag som vill slåss på en global marknad måste leta mycket bredare än så när de anställer nyckelpersoner.

De positiva sambanden mellan invandring och handel blir allt tydligare. Samtidigt tar främlingsfientliga partier plats i fler och fler europeiska länders parlament och etablerade partier suger upp deras idéer.

Migrationspolitiken slits därför mellan populistiska politikers retorik och ekonomiska och demografiska realiteter. I många länder har det lett till ytterst begränsade möjligheter till arbetskraftsinvandring riktade till arbetsmarknadens ytterligheter: högkvalificerade experter och säsongsarbetare, ofta styrt av kvoter.

En del länder, främst i Sydeuropa, har dessutom försatt sig i en position där möjligheterna till laglig arbetskraftsinvandring inte fyller det reella behovet av arbetskraft, vilket underblåst en omfattande irreguljär migration. Många arbetsgivare har dessutom inget emot att anställa irreguljära migranter då dessa inte har samma möjligheter att kräva schysta löner, rimliga arbetstider och en säker arbetsmiljö som andra arbetstagare.

Sverige ska dock ha beröm. För snart två år sedan, i december 2008, infördes nya regler för arbetskraftsinvandring till Sverige. Reglerna var resultatet av en blocköverskridande uppgörelse mellan Allianspartierna och Miljöpartiet. Även TCO tillhörde tillskyndarna av det nya systemet, med undantag för några detaljer, medan LO och de två röda partierna förhöll sig mer kallsinniga.

Den största förändringen var att det krav som tidigare fanns på att Arbetsförmedlingen, för att arbetstillstånd skulle ges, måste konstatera att det rådde brist på den aktuella arbetskraften i Sverige avskaffades. Den ur fackligt perspektiv viktigaste begränsningen behölls emellertid: att löner, försäkringar och övriga villkor inte är sämre än de som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen.

Dessutom infördes en begränsad möjlighet för asylsökande som fått avslag men som har arbete att ansöka om arbetstillstånd och på det viset stanna i Sverige. Sverige är sedan tidigare ett av de ytterst få länder där asylsökande har rätt att arbeta, en rätt som utökades den 1 augusti i år då kravet på att handläggning ska beräknas ta en viss tid för att den asylsökande ska ha rätt att arbeta slopades.

Sammantaget ledde reformen till att Sverige fick ett av västvärldens mest öppna system för arbetskraftsinvandring, utan kvoter, poängsystem eller arbetsmarknadstest.

Systemet är givetvis inte felfritt. Sommarens och höstens rapporter om bärplockare som inte fått någon lön visar på en svaghet - att de löften som en arbetsgivare ger till Migrationsverket inte är bindande och att ansvaret kan förskingras genom bemanningsföretag och underentreprenörer.

 Även från TCO-förbunden område har enstaka missförhållanden, eller misstankar om sådana, rapporterats. Nyckeln till att komma åt dessa är att ställa högre krav på de inblandade arbetsgivarna. Det skulle till exempel kunna handla om att arbetsgivarna inte får ha skatteskulder samt att man i efterhand granskar de kontrolluppgifter som skickas till Skatteverket för att se om den lön som betalats ut motsvarar den utlovade.

Vårt system för arbetskraftsinvandring ligger långt före andra länder och är väl värt att vårda och bevara.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Förkorta arbetstiden – men använd rätt modell

Kortare arbetstid är bra för hälsan. Men en modell som fungerar inom industrin kanske inte får samma effekt i vården. Vi måste tänka bredare än sex timmars arbetsdagar, skriver Emelie Utas.
Publicerad 6 maj 2025, kl 09:15
Hand skriver på ett schema på datorn
Det är dags att ta fram flexiblare modeller för kortad arbetstid, skriver Emelie Utas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den traditionella åttatimmarsdagen har länge setts som en självklarhet, men i takt med ökad stress och utbrändhet är det dags att omvärdera den. Förkortad arbetstid är en lösning som både förbättrar livskvaliteten och kan gynna produktiviteten. Men det måste ske på rätt sätt – en modell som fungerar i industrin kanske inte passar i vården. Därför bör vi tänka bredare än enbart sex timmars arbetsdag. 

Kortare arbetstid ger anställda mer tid till familj, återhämtning och fritidsaktiviteter. Studier visar att längre återhämtningstid minskar stress och sjukskrivningar, vilket i sin tur kan sänka samhällets kostnader för ohälsa. I flera försök med sex timmars arbetsdag har anställda rapporterat ökad energi och välmående – och i vissa fall har produktiviteten till och med ökat trots färre arbetstimmar.

När arbetstiden minskar tvingas företag att prioritera 

Förkortad arbetstid kan även leda till effektivare arbetsdagar. När arbetstiden minskar tvingas företag och organisationer att prioritera bättre och skapa smartare arbetsflöden. Onödiga möten och ineffektivitet minskar, vilket gör att den faktiska arbetsprestationen per timme kan öka.

För yrken där arbete utförs i skift, som inom industrin, har sex timmars arbetsdag visat sig fungera väl utan att produktiviteten sjunker. Men det är inte en universallösning. Inom vård och omsorg, där arbetskraftsbrist redan är ett stort problem, kan en sådan förändring vara svår att genomföra. Kortare arbetspass innebär att fler anställda behövs för att täcka samma antal arbetstimmar, vilket kan bli en ekonomisk och logistisk utmaning. 

Här vore det mer effektivt att införa fyradagarsvecka med längre arbetspass, så att vårdpersonal får fler sammanhängande lediga dagar utan att vården riskerar att bli underbemannad. 

Hur ska då fyradagarsmodellen se ut? Är det meningen att personalen ska arbeta tio timmar fyra dagar i veckan? Då blir det samma kostnad för arbetsgivaren, men eventuellt svårt för anställda som har barn, till exempel med tanke på problem med barnomsorg. Om de ska jobba åtta timmar fyra dagar i veckan blir kostnaden större för arbetsgivarna, eftersom de då behöver täcka en femte dag med annan personal. 

Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt

Ett exempel på en möjlig kompromiss vore eventuellt en hybridlösning, där man kan anpassa schemat så att vissa anställda arbetar fyra dagar i veckan medan andra har en 32-timmarsvecka, med en modell roterar så att den extra dagen fördelas rättvist. På så sätt kan man möta behoven hos olika anställda och ta hänsyn till deras olika livssituationer. 

Sammanfattningsvis är frågan inte svartvit. Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt. Sex timmars arbetsdag passar vissa branscher, medan en fyradagarsvecka med längre pass kan vara bättre i vården. Det viktiga är att vi anpassar arbetstiden efter behoven – för ett friskare samhälle och en mer hållbar arbetsmarknad.

/Emelie Utas, vårdtagare inom hemtjänsten, bloggare, aktiv i föreningslivet och konstnär