På lunchpromenaden häromdagen blev min kollega och jag stoppade av två vilt främmande killar. De lockade oss med löften om varsin chokladkaka om vi bara följde med upp i en lägenhet intill för att "smaka lite choklad och svara på några frågor". Vi blev indragna i en mörk gränd och varningsklockor började ringa högljutt. Jag drog mig till minnes den intrummade devisen om att aldrig, aldrig följa med män i parken som lockar med godsaker.
Men nu var detta ju inte en park och männen i fråga såg tämligen ofarliga ut och framför allt - de lockade med choklad. Och vad gör man inte för lite choklad?
Visserligen hade vi lika gärna kunnat gå tillbaka till arbetet och jobbat den där kvarten det tog att svara på frågor och tjänat in lön så att vi hade kunnat köpa åtminstone fjorton chokladkakor för pengarna, men vi människor är inte alltid så rationella. Vi låter allt som oftast småsaker styra våra val - tänk bara på alla som hamnat i blåsväder för att de idiotiskt nog tagit emot en småmuta eller en roffat åt sig en struntförmån som de lika gärna hade kunna vara utan.
Listiga arbetsgivare förstår att utnyttja detta vårt irrationella behov av småmutor eller gratisförmåner. Tänk till exempel på Google där det finns en regel om att det aldrig får finnas mer än ett visst antal meter mellan en medarbetare och gratismat. Google toppar år efter år listorna över studenternas önskearbetsplatser. Och visst rinner snålvattnet till när man hör talas om Google i San Francisco där de anställda får gratis mat i elva olika gourmetrestauranger?
Att status är en billigare sporre än högre lön, för att få anställda att prestera har forskarna kunnat bevisa genom experiment på bland annat schimpanser och studenter, men det är också så att fringisar, alltså små gratis förmåner på arbetet, triggar oss. Många företag är väl medvetna om den så kallade klistereffekten - att en förmån som är knuten till anställningen gör det svårare att säga upp sig och söka sig annorstädes.
Jag har själv varit med om att stanna alltför länge på ett jobb med usel lön och horribla arbetsvillkor bara för att jag fick äta så mycket gräddbakelser jag orkade - trots att jag insåg att ett bättre betalt jobb skulle innebära att jag kunde köpa alla gräddbakelser jag behövde. (Och trots att jag insåg att alla gräddbakelser knappast gjorde under för min hälsa.)
Jag har en kluven inställning till fringisar. Jag vet bättre än att sälja mig för en ynka chokladkaka. Ändå gör jag det. Jag vet att förmåner kan användas för att få oss anställda medgörliga och nöjda och att jag inte borde låta mig mutas av gratis friskvård eller frukt. Ändå blev jag löjligt glad över julklappen vi brukade få förr om åren och hemskt besviken när den drogs in tillsammans med rikskupongerna och möjligheten att få hyra stuga i Dalarna. Den dagen fruktkorgen försvinner, försvinner jag också. Gärna till Google.
Jag är löjligt lättduperad fastän jag inser att det ligger mycket sanning, om än en rent allegorisk sådan, bakom varningen om att aldrig, aldrig följa gubbar som lockar med godis.