Optimister lever längre än pessimister visar ny forskning. Inget nytt under solen för en gammal magsur murvel. Det var så klart väntat. Det är det som är det fina med oss pessimister. Vi har förutsett allt elände som tänkas kan, så när det kommer är vi väl förberedda. Vår besvikelse blir en aning mindre för att vi, när olyckan är framme, triumferande kan deklarera: "Vad var det jag sa:"
Problemet med sån här forskning är att nu får väl alla små glädjespridare vatten på sin kvarn. De ser antagligen dessa rön som en sorts bekräftelse på att det är okej att kvittra och ruska av sig bekymmer och elände.
För mig får dessa trivselfascister gärna kvittra, så länge de inte prackar på mig sina floskler om hur dumt det är att oroa sig och att man inte ska lägga energi på negativa tankar.
Som om man vore dystergök för att det är så himla kul? Som om man gjort ett val och kommit fram till att man helst vill vara en negativ och bitter jävel med en släng konspirationsfobi?
Som om man frivilligt ligger vaken på nätterna och bekymrar sig över regeringens arbetsmarknadspolitik, världens orättvisor, svältande barn och klimathot?
Fast skulle jag fått välja är det ändå tveksamt om jag valt det halvfulla glaset istället för det halvtomma. En bit bitter, mörk choklad är betydligt godare än en sötsliskig vit chokladpralin.
Folk som aldrig någonsin klagar, som ser världen i ett rosenskimmer och använder ord som förtjusande och underbart i de mest absurda sammanhang eller urskillningslöst berömmer allt och alla gör mig en smula nervös. De kan visserligen vara nyförälskade, eller ha någon annan defekt i amygdala, som gör att de har en överproduktion av endorfiner, men man kan inte komma ifrån misstanken att de helt enkelt har kommit till jorden från en annan planet i syfte att infiltrera befolkningen och nöta ner vår naturliga misstänksamhet och pessimism. De som inte dör i förtid på grund av sin negativa läggning blir så avtrubbade att utomjordingarna i lugn och ro kan invadera vår planet och suga ut våra hjärnor med intergalaktiska sugrör.
Och då ska jag säga: "Vad var det jag sa."