Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetslivet måste bli barntillåtet

Det ska vara förbjudet för en arbetsgivare att fråga om en jobbsökande tänker skaffa barn, menar Mari-Ann Krantz som här presenterar fakta ur Unionens telefonenkät med 1800 medlemmar.
Mari-Ann Krantz Publicerad
Mari-Ann Krantz
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Tänker du skaffa barn? Gör det! Barn är härliga och en så viktig del av livet. Det kan jag verkligen intyga som själv har både barn och barnbarn. Inte bara det att du själv känner lycka och utvecklas som människa när du har barn - våra barn är också de som ska utveckla vårt samhälle vidare.

Lika glad som jag blir när jag tänker på barnen, lika bedrövad blir jag när jag återigen påminns om att vårt arbetsliv fortfarande har långt kvar till att vara riktigt barntillåtet. Vi har nyligen frågat medlemmarna om hur det är att kombinera jobbet med att vara småbarnsföräldrar. Bland dem som vi frågat finns även de som inte har barn - och de tror att det är ännu svårare än föräldrarna själva tycker. Risken är att en del drar sig för att få barn för att de inte tror att det fungerar med arbetet. Minst sagt alarmerande, både för dem själva och för samhället.

 Visserligen säger arbetsgivarna att det bara är positivt när medarbetaren berättar att han eller hon ska få barn, men trots det kommer ändå många föräldrar snart att få erfara att det blir problem. Redan som gravida upplever mer än var åttonde kvinna att de missgynnas - lönehöjningen uteblir, den planerade utbildningen avskrivs eller de blir omplacerade.

Var tionde småbarnsförälder upplever att de missgynnas. Var fjärde kvinna som angett att de missgynnats får sämre löneutveckling jämfört med 17 procent av männen. Både kvinnor och män säger att de fått minskade karriärmöjligheter, utebliven löneökning, förändrade arbetsuppgifter, blivit omplacerade, gått miste om kompetensutveckling, haft en provanställning som inte övergått i tillsvidareanställning samt upplevt en negativ attityd från arbetsgivaren.

Det som kanske gör mig mest upprörd är att nästan var tredje kvinna vid en anställningsintervju har fått frågan om hon funderar på att skaffa barn. Var tionde man har fått samma fråga. Den frågan måste helt enkelt vara förbjuden. Vi måste få stopp på arbetsgivarnas övertramp in i människors privatliv. Varje individs personliga integritet måste värnas. Jag har full förståelse för att frågan kan finnas i huvudet på en arbetsgivare som tänker nyanställa - men frågan ska ändå inte ställas.

På samma sätt som vi har ett självklart förbud mot att fråga en journalist efter hans källa, så borde det vara lika otänkbart att fråga om barnplanerna vid en anställningsintervju. Även om jag förstår att det är svårt så är ändå min uppmaning till medlemmar som söker jobb: Vägra svara om du får frågan!        

Konsekvensen av att arbetsgivarna ställer frågan är att hela sju procent av kvinnorna har känt sig tvingade att lova att inte skaffa barn inom den närmaste tiden. På Stockholms tuffa arbetsmarknad har mer än var tionde gett det löftet. Man kan fråga sig vad som händer på arbetsplatsen om de senare "bryter sitt löfte".

Ytterligare några fakta från småbarnsföräldrarnas verklighet:

l Drygt var tionde känner sig missgynnade eller får problem då de kommer tillbaka efter föräldraledigheten. 

l Ungefär 30 procent tycker att det är svårt att kombinera arbetsliv och föräldraskap.

l Konflikterna handlar oftast om svårigheter att arbeta över, problem när de ska lämna och hämta i förskolan eller när de är hemma för sjukt barn. Många upplever konflikter med arbetstiderna och arbetstidens förläggning samt när arbetet kräver resor och övernattningar.

Genomgående är att kvinnorna får betydligt större problem än männen - föga överraskande.

Könsmönstret är fortfarande mycket tydligt då det gäller hel- eller deltidsjobb, arbetstiderna och uttaget av föräldraledigheten. Kvinnor jobbar deltid - ofta ofrivilligt - och har inte fast jobb i betydligt större utsträckning än männen. Närmare 90 procent av kvinnorna tar ut mer än 8 månaders föräldraledighet jämfört med 10 procent av männen. 17 procent av männen har inte tagit ut någon föräldraledighet alls. Nästan hälften av kvinnorna gick ner i arbetstid när de började arbeta efter föräldraledigheten - endast åtta procent av männen gjorde det.

Konsekvenserna blir naturligtvis att kvinnorna halkar efter i löneutvecklingen, i sin kompetensutveckling och karriär. Kvinnor har svårare att bli chefer. Därmed får de i slutändan även sämre pension. Könsmönstret under småbarnsåren följer alltså med under hela arbetslivet - och även därefter.

Det är därför det är så viktigt att vi snabbt får en ny och modernare inställning till barn och föräldraskap i arbetslivet. Och att kvinnor och män tar ett gemensamt ansvar för barnen och delar jämlikt på föräldraledigheten och ansvaret för barnen. 

Att anställda tar sitt föräldra-ansvar får inte ses som ett problem för arbetsgivaren. Graviditet, barnafödande och föräldraskap är i grunden något som skall uppfattas som naturligt. Barn och föräldraskap är positivt, utvecklande och värdefullt. Att vara förälder - och föräldraledig - ger utveckling även för jobbet och för arbetsgivaren. 

På arbetsplatserna måste det därför finnas planer och rutiner för de föräldralediga, till exempel avstämningssamtal innan ledigheten samt medarbetar- och lönesamtal under ledigheten. Löneutvecklingen och möjligheten till kompetensutveckling får inte minska på grund av föräldraledigheten. Arbetsplatserna måste planeras så att de fungerar bra för alla, även för småbarnsföräldrar. Kvällsjobb och möten på tidiga morgnar ska undvikas. Nyttja modern teknik för att minska resor och övernattningar. Medarbetarna - och inte minst småbarnsföräldrarna - måste få större inflytande över sin arbetstid. Antalet visstidsanställningar måste minska och de som ofrivilligt arbetar deltid ska ha möjlighet att gå upp till heltid.

Trots allt - jag tycker verkligen inte att du ska tveka om du funderar på barn. Vi ska tillsammans i Unionen se till att arbetslivet verkligen blir barntillåtet.

1 800 medlemmar 20-44 år intervjuades per telefon. Två
tredjedelar har ett eller flera barn. 94 procent som inte har barn arbetar heltid jämfört med 79 procent av dem som har hemmavarande barn.           

Ståndpunkter:

  • Vägra svara på frågan om du tänker skaffa barn.
  • Föräldraskap är utvecklande även för jobbet.
  • Även föräldralediga ska ha löne- och medarbetarsamtal.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam