I fjol var medellönen för arbetare 23 500 kronor och för tjänstemän 33 700. Trots att lönerna ökat något mer procentuellt för arbetare under de senaste åren har löneökningen i kronor varit bättre för tjänstemännen.
Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare, anser att de så kallade sifferlösa avtalen på tjänstemannasidan bär en del av skulden. I de avtalen är inte löneutrymmet siffersatt utan avgörs lokalt, och lönen sätts direkt i samtal mellan anställd och chef.
- De blev ju fler i årets avtalsrörelse, det är ganska många som har det nu. Om fler och fler får det är det olyckligt. Kör man sifferlöst med marknadskrafterna i ryggen ställer man sig utanför den svenska modellen.
Enligt Torbjörn Johansson kan en fortsatt utveckling i samma riktning leda till att LO ändrar taktik.
- Vi kan inte tillåta att våra grupper blir än mer proletariserade. Då kommer vi tvingas bedriva mycket mer militariserade avtalsrörelser. Då kommer vårt land att stanna. Jag menar inte att vi ska utjämna skillnaden fullständigt, men det ska inte skilja 10 000 kronor.
Bland Unionens avtal är det sällsynt med sifferlöst. Unionens Martin Linder tror att det är den mer individuella lönesättningen och större differentieringen av löner på tjänstemannasidan som är lönedrivande.
- Med reservation för att jag inte sett LO-rapporten vill jag säga att spännvidden inom tjänstemannakollektivet är väldigt stor. En jämförelse blir därför ganska fyrkantig. Inom Unionen finns det många medlemsgrupper som upplever att de har för låga löner och borde tjäna mer. Vi ställer inte upp på en bild av att alla tjänstemän tjänar bra.
Martin Linder anser att man bör akta sig för att måla upp en konflikt mellan tjänstemän och arbetare.
- Vi har en gemensam uppgift. Det är att se till att vi har lönesättning som baseras på sakliga grunder och att vi tecknar avtal som gör att grupper som för tillfället inte har marknadskrafterna i ryggen också får en skälig löneutveckling.