Hoppa till huvudinnehåll
Mångfald

Vilket bakverk är du på jobbet

Vårt behov av att dela in kollegor i olika fack är oändligt. Vi identifierar varandra genom olika tester och metoder som bokstäver, färger och djur – och varför inte som bakverk? Genom att lista ut vilken konditoriprodukt dina arbetskamrater representeras av kan dessutom underlätta samvaron vid fikabordet framöver.
Johanna Rovira Publicerad 9 maj 2014, kl 15:59
Colourbox
Vem är du i arbetsgruppen - semlan, kanelbullen, skorpan eller kanske den lömska studentskan? Colourbox

1. Prinsesstårtan. En klassiker i fikarummet. Det här är den nyanställda som gav ett sådant fräscht och aptitligt intryck under anställningsintervjun, men som man riskerar bli övermätt på redan efter några tuggor. Prinsesstårtor förekommer dock i olika skepnader – vissa innehåller för mycket grädde medan andra bjuder på trevliga överraskningar under den söta marsipanen.
 


2. Skorpa. Den där lite torra, träige, nästan anonyme arbetskamraten som inte gör mycket väsen av sig men utför sitt jobb plikttroget och pålitligt. I en del sammanhang med rätt sorts marmelad kan dock en skorpa göra underverk för stämningen och den gemensamma arbetsprestationen.
 

3. Studentska. Grön utanpå men svart som synden inuti är egenskaper som gett studentskan, en klassisk Uppsalabakelse, dess namn.  En studentska på jobbet är dock inte nödvändigtvis oerfaren. Hon eller han kan vara grön av andra skäl (avundsjuka, mögel, miljövurm, trädgårdsintresse, politisk åskådning etc)

Hon drar sig inte för att manipulera sina chefer och/eller stjäla dina idéer, men gör det med finess.  Det spröda mördegsskalet är svårt att motstå för sockersvultna kollegor.


4. Kanelbulle. En hyvens typ som gör sitt bästa för att alla ska trivas och må bra på jobbet. Opretentiös och möjligen lite lat, men utför det den ska. Alla kanske inte håller med bullen i allt och några tycker den kan bli lite tjatig i längden, men de flesta respekterar hans eller hennes idéer och insatser.

 

5. Semla. En högpresterande tjänsteman som inte alla förmår uppskatta efter bästa förmåga eftersom han eller hon kan vara aningen knepig att ha att göra med. En del kan dessutom uppfatta semlan som överdriven och överambitiös, men under rätt förutsättningar och ledning är semlan faktiskt en pärla.

 


6. Napoleonbakelse. Här har vi en ledartyp som antingen redan är chef eller gärna skulle vilja vara. Med sina många lager blir Napoleonbakelsen aldrig ointressant, men han eller hon bjuder inte på några större överraskningar heller.


 


7. Makron (eller macaron).
Överskattad och förmodligen överbetald liten hipster med näsa för nya trender. Framstår ofta som en besserwisser men är i själva verket rädd för att misslyckas och avslöjas som bluff. Men ibland är en makron också rätt bakelse på rätt plats.

 

Mångfald

Våga prata hudfärg - när det är relevant

Våga prata hudfärg – men gör det när det är relevant. Det uppmanar Barakat Ghebrehawariat i sin nya bok ”Får man säga svart?”
Petra Rendik Publicerad 27 november 2023, kl 06:05
Barakat Ghebrehawaria.
Ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat. Foto: Magnus Liam Karlsson.

Många, framför allt vita svenskar, känner sig obekväma med att prata om hudfärg eftersom det finns en oro att man då gör sig skyldig till en rasistisk handling.

Men ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Och ju rikare ordförråd vi har, desto enklare blir det att närma sig det som är svårt. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat, aktuell med boken Får man säga svart?

Du påstår att många i dag lider av en ”teoretisk ångest” när det kommer till att prata hudfärg. Vad menar du med det?

– Det är ingen diagnos utan mer en metafor för ett samhällstillstånd där det finns en ängslighet att prata om hudfärg. Jag tänker att avsikten oftast är god. Människor är oroliga för att säga något rasistiskt. Då hamnar man lätt i tankevurpan att man föreställer sig att det per automatik är rasistiskt att använda hudfärgsbenämningar. Med boken vill jag utmana den idén och avdramatisera samtalet. Men det här är inte enkla saker, det är minerad mark, det har jag respekt för att många tycker.

Är det okej att säga svart?

– Man får säga vad man vill, jag vill resonera kring vad man kan säga. Ibland måste vi nämna hudfärg för att belysa förekomsten av diskriminering baserad på hudfärg, på samma sätt som vi pratar kön för att synliggöra makt och orättvisor kopplade till stereotypa könsnormer.

Det är populärt att kalla sig själv färgblind, i betydelsen att man inte ser skillnad på människor. Varför tycker du att det är dåligt?

– För att det är fel och att verkligheten är en annan. Samlad forskning visar att vi inte bara ser hudfärg utan att vi faktiskt också gör stereotypa antagande kopplade till hudfärg och det driver våra beteenden. Ta till exempel människor med Mellanösternutseenden som stereotypiseras som icke jämställda och mindre empatiska. Vem vill anställa en person som inte är jämställd eller empatisk?

En antirasistisk björntjänst

– När man säger att man inte ”ser” hudfärg är det i bästa fall en antirasistisk ambition, men i värsta fall en antirasistisk björntjänst. Säger du att du inte ser hudfärg minskar dessutom sannolikheten för att du ska engagera dig mot rasism. Varför engagera sig i något som du inte kan se som ett problem?

När är det relevant att nämna hudfärg till exempel på jobbet?

– Om du går in på ett styrelsemöte där det bara sitter vita män i ledningsgruppen så är det relevant att fråga var alla afrosvenskar är. Att ställa frågan varför vi har en helvit ledningsgrupp kan generera en bra spänst i konversationen, men också leda till att det blir obekvämt. Men vi behöver bli bekväma i det obekväma.

– Som organisation eller företag bör man bereda utrymme för sådana röster om man på riktigt vill arbeta mot rasism. Ingen ska bli bestraffad för att du ifrågasätter diskriminerande strukturer.

Hur gör man det då utan att diskriminera?

– Jag brukar prata om RR-regeln – relevans och rättvisa. Är det rättvist och relevant att nämna hudfärg eller etnicitet? Eller att benämna någon som ”invandrare” slentrianmässigt? Om du vill prata om hur svarta diskrimineras på arbetsmarknaden är det både relevant och rättvist. Inom feminismen pratar vi om genusglasögon. På samma vis kan vi sätta på oss våra hudfärgsglasögon och till exempel fråga oss varför det finns fler vita än svarta chefer på jobbet.

Ökar inte en rikare begreppsapparat ängsligheten hos dem som redan är vilsna bland de begrepp som finns?

– Vi måste ha en grundläggande acceptans för att språket är dynamiskt, flytande och föränderligt. Vi är nog alla överens om att en stol är en stol. Men ord eller fenomen av mer politisk natur kommer alltid att vara föremål för debatt. Det finns inga termer som funkar i alla lägen. Vissa av de begrepp som jag tar upp i boken kommer antagligen vara daterade om tio år.

Du skriver att vi måste våga exponera oss för samtal om hudfärg och rasism. Och att det kommer bli fel ibland. Vad gör man då?

– Ber om ursäkt. I regel svarar människor positivt på om man ger en ärlig, genuin ursäkt. Du kommer göra fel, det är mänskligt. Våga tåla lite kritik, ta ett hälsosamt ansvar och bli inte kränkt om du får motstånd. Jag har lärt mig massor av att säga fel, misstagen är våra bästa lärare. Och den bästa ursäkten är att omsätta den i handling.

TIPS FÖR MÅNGFALD PÅ JOBBET

➧ Träna på att bli bekväm i det obekväma. Exponera er för att prata om ojämlikheter och hudfärg. Backa inte när rasism förs på tal – träna upp den normkritiska muskeln.

➧ Det som mäts blir gjort. Gå inte på magkänsla utan på fakta och jobba mot tydligt uppsatta mål. I stället för att säga ”vi strävar efter etnisk mångfald”, säg ”år 2030 ska vår organisation ha x procent afrosvenskar i chefsposition”.

BEGREPP ATT UNDVIKA

”Färgad” är ett mindre bra uttryck eftersom det historiskt har använts för att diskriminera svarta människor. Och alla har en färg, även vita.