Många, framför allt vita svenskar, känner sig obekväma med att prata om hudfärg eftersom det finns en oro att man då gör sig skyldig till en rasistisk handling.

Men ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Och ju rikare ordförråd vi har, desto enklare blir det att närma sig det som är svårt. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat, aktuell med boken Får man säga svart?

Du påstår att många i dag lider av en ”teoretisk ångest” när det kommer till att prata hudfärg. Vad menar du med det?

– Det är ingen diagnos utan mer en metafor för ett samhällstillstånd där det finns en ängslighet att prata om hudfärg. Jag tänker att avsikten oftast är god. Människor är oroliga för att säga något rasistiskt. Då hamnar man lätt i tankevurpan att man föreställer sig att det per automatik är rasistiskt att använda hudfärgsbenämningar. Med boken vill jag utmana den idén och avdramatisera samtalet. Men det här är inte enkla saker, det är minerad mark, det har jag respekt för att många tycker.

Är det okej att säga svart?

– Man får säga vad man vill, jag vill resonera kring vad man kan säga. Ibland måste vi nämna hudfärg för att belysa förekomsten av diskriminering baserad på hudfärg, på samma sätt som vi pratar kön för att synliggöra makt och orättvisor kopplade till stereotypa könsnormer.

Det är populärt att kalla sig själv färgblind, i betydelsen att man inte ser skillnad på människor. Varför tycker du att det är dåligt?

– För att det är fel och att verkligheten är en annan. Samlad forskning visar att vi inte bara ser hudfärg utan att vi faktiskt också gör stereotypa antagande kopplade till hudfärg och det driver våra beteenden. Ta till exempel människor med Mellanösternutseenden som stereotypiseras som icke jämställda och mindre empatiska. Vem vill anställa en person som inte är jämställd eller empatisk?

En antirasistisk björntjänst

– När man säger att man inte ”ser” hudfärg är det i bästa fall en antirasistisk ambition, men i värsta fall en antirasistisk björntjänst. Säger du att du inte ser hudfärg minskar dessutom sannolikheten för att du ska engagera dig mot rasism. Varför engagera sig i något som du inte kan se som ett problem?

När är det relevant att nämna hudfärg till exempel på jobbet?

– Om du går in på ett styrelsemöte där det bara sitter vita män i ledningsgruppen så är det relevant att fråga var alla afrosvenskar är. Att ställa frågan varför vi har en helvit ledningsgrupp kan generera en bra spänst i konversationen, men också leda till att det blir obekvämt. Men vi behöver bli bekväma i det obekväma.

– Som organisation eller företag bör man bereda utrymme för sådana röster om man på riktigt vill arbeta mot rasism. Ingen ska bli bestraffad för att du ifrågasätter diskriminerande strukturer.

Hur gör man det då utan att diskriminera?

– Jag brukar prata om RR-regeln – relevans och rättvisa. Är det rättvist och relevant att nämna hudfärg eller etnicitet? Eller att benämna någon som ”invandrare” slentrianmässigt? Om du vill prata om hur svarta diskrimineras på arbetsmarknaden är det både relevant och rättvist. Inom feminismen pratar vi om genusglasögon. På samma vis kan vi sätta på oss våra hudfärgsglasögon och till exempel fråga oss varför det finns fler vita än svarta chefer på jobbet.

Ökar inte en rikare begreppsapparat ängsligheten hos dem som redan är vilsna bland de begrepp som finns?

– Vi måste ha en grundläggande acceptans för att språket är dynamiskt, flytande och föränderligt. Vi är nog alla överens om att en stol är en stol. Men ord eller fenomen av mer politisk natur kommer alltid att vara föremål för debatt. Det finns inga termer som funkar i alla lägen. Vissa av de begrepp som jag tar upp i boken kommer antagligen vara daterade om tio år.

Du skriver att vi måste våga exponera oss för samtal om hudfärg och rasism. Och att det kommer bli fel ibland. Vad gör man då?

– Ber om ursäkt. I regel svarar människor positivt på om man ger en ärlig, genuin ursäkt. Du kommer göra fel, det är mänskligt. Våga tåla lite kritik, ta ett hälsosamt ansvar och bli inte kränkt om du får motstånd. Jag har lärt mig massor av att säga fel, misstagen är våra bästa lärare. Och den bästa ursäkten är att omsätta den i handling.

Hur kom det sig att du anställer döva städare?
– Jag kan teckenspråket eftersom båda mina föräldrar är döva, dessutom är min låtsaspappa hörselskadad. När företaget skulle växa föll det sig naturligt att kontakta Arbetsförmedlingen och berätta att vi är öppna för att anställa döva personer.
– Trots att många döva är kompetenta kommer de inte in på arbetsmarknaden och det kändes bra att kunna ändra på det. Just nu är 7 av våra 38 anställda döva. Under min tid har vi haft 15 döva städare och några har gått vidare till andra jobb. Det har hänt att vi blivit språngbrädan till drömjobbet.

Hur är det att leda människor som inte hör?
– Det finns fördomar om att dövhet är detsamma som en intellektuell funktionsnedsättning. Så är det naturligtvis inte. Det är inte nödvändigt att kunna teckenspråket för att göra sig förstådd. Man kommer jättelångt med kroppsspråket. Jag har arbetsledare som gestikulerar, pekar och artikulerar i sin kontakt med de döva städarna. Det går utmärkt.

Vilka utmaningar finns?
– Det tar lite längre tid eftersom vi oftast kommunicerar skriftligen via mobil med våra döva medarbetare. Allt handlar om att ge rätt förutsättningar och vi har även tydliga riktlinjer och rutiner nedskrivna. Det gagnar dessutom alla anställda. Vid medarbetarsamtal och liknande går det också att boka tolk från Arbetsförmedlingen.

Vilka fördelar ser du?

– Att vara öppen för döv arbetskraft gör att rekryteringsmarknaden blir större. Många döva är supermotiverade och duktiga, men har inte tidigare fått chansen att visa vilket bra jobb de kan göra.

Vad säger kunderna?
 – Av våra 300 kunder har någon enstaka varit lite skeptisk till en början. Men sedan har de insett att det inte finns något negativt med att få hjälp av en döv städare.

Skulle du råda chefer i även andra branscher att anställa döva?
– Ja, definitivt. Våga se döva som en tillgång!

Text: Gertrud Dahlberg.