Det är inte lönen som driver mig
Ca 71 000 kr/månaden. Som nybliven högsta chef fick hon mycket lägre lön än företrädaren. Åtta år senare har lönen höjts. Men Marika Markovits säger att hon skulle klara sig bra på en förskollärarlön.
– Lönen är inte det som driver mig. Jag tror att jag kan leva hyfsat på omkring 25 000–30 000.
Marika Markovits är direktor, högsta verkställande chef för Stockholms Stadsmission. Hon leder en verksamhet som handlar om att hjälpa de människor som har det allra svårast i samhället: hemlösa, tiggare, missbrukare, misshandlade eller på andra sätt utsatta kvinnor. Intäkterna består till största delen av gåvor från allmänheten.
– Vi ber omvärlden att bidra med sitt överskott. Då har vi ett ansvar att leva de värderingar vi vill förmedla. Många av våra givare är fattiga pensionärer. Då kan inte vi ha hur höga löner som helst, säger Marika Markovits.
När hon tillträdde för åtta år sedan fick hon 20 000 kronor lägre i månadsarvode än företrädaren. Bil- och pensionsförmåner försvann. Det var efter en kritikstorm mot högsta chefens dåvarande lön.
I dag har hennes månadslön höjts till 71 000 kronor, vilket hon förklarar med att verksamheten under hennes tid som chef har vuxit kraftigt. Några omedelbara planer på att självmant sänka lönen har hon inte. Det skulle kunna påverka de lägre chefernas lön. Dessutom: man vänjer sig vid sin lön.
– Jag och min familj konsumerar ibland sådant vi kanske inte behöver. Vi går ut och äter ofta. Och jag ger bort en del i gåvor, mer än tidigare. Men jag bor på samma sätt som innan jag blev chef. Jag vill inte dra på mig fasta kostnader utan vill ha friheten att kunna söka ett jobb som ger mindre betalt. Jag arbetar ju i en utsatt situation. Händer det något allvarligt kan styrelsen tvingas be mig gå, säger Marika Markovits.
Gör hon skäl för sin höga lön?
– Oj. Svår fråga. Om jag ser på chefer med mitt ansvar som ligger på samma lön eller högre: Ja, då kan jag tänka att jag gör det. Men som människa kan jag känna att det är en hög lön. Den är uppfordrande. Jag kommer från ett hem med föräldrar som inte var högavlönade.
Lönen har inget symbolvärde för Marika Markovits. Hon skulle utan vidare kunna gå ner 25 000 utan att det påverkade hennes självkänsla.
– Det beror helt på orsaken, säger hon.
– Om styrelsen ansåg att jag inte gjorde ett bra jobb skulle det inte kännas så bra. Eller om jag misstänkte att det berodde på mitt kön, då skulle feministen i mig protestera. Men om organisationen var i kris och vi behövde spara: inga problem.
Kunde tjänat 15 000 mer
Ca 32 000 kronor/månaden. Peder Eklundh, 52, har arbetat som chef på Samhall sedan 2008. Det är ett brett uppdrag med många skiftande roller. Få skulle säga att han är högavlönad.
Inget moment i Peder Eklundhs jobb är jättesvårt. Tycker han själv. Han är gruppchef över snickare som bygger om och handikappanpassar lägenheter åt det kommunala bostadsföretaget Uppsalakommun. Det går oftast som en dans. Han är också chef över personal för administrativa tjänster. Hans jobb handlar om att planera bemanning, göra scheman, följa upp, stötta sin personal, som nästan alla har en eller flera funktionsnedsättningar. Det är helheten som kan vara knepig.
– Det är så många olika roller. Så många moment. Det ställer krav på planeringsförmåga. Flexibilitet. Mitt jobb är inte bara att rekrytera medarbetare och få dem att utvecklas. Jag ska också försöka se till att de får andra reguljära jobb, säger Peder Eklundh.
Det, menar Peder, är Samhalls kärnuppgift; att fånga upp personer med funktionsnedsättningar, utveckla dem i lugna former och sedan lotsa in dem i det vanliga arbetslivet. Det betyder att Peder inte bara håller utvecklingssamtal och utför andra chefssysslor. Han ska också ha kontakt med potentiella arbetsgivare och slussa ut sina medarbetare.
Peder tjänar strax över 30 000 kronor i månaden, den exakta summan vill han inte berätta. Det är ingen jättehög lön, anser han. Han har ingen bonus och ingen extra semestervecka.
– Generellt sett har vi en låg lön och vi gör mycket. Det finns ingen jättestor overhead. Totalt sett kan man nog säga att skattebetalarna får mycket chef för pengarna, säger Peder Eklundh.
Peder har ett förflutet som säljchef i livsmedelsbranschen. Det var ett lättare jobb på många sätt. Där var alla stöpta i samma säljarform. Här på Samhall är medarbetarskaran långt brokigare. Dessutom var lönen bättre som säljchef.
– Hade jag varit kvar som chef i livsmedelsindustrin hade jag haft mer i lön. Kanske femton tusen mer.
Men det finns annat i livet. Att kunna cykla till jobbet. Att ha en relativt stor frihet. Och han fick ut en slant när huset såldes vid skilsmässan så han kunde köpa sig en bostadsrätt med låg avgift. Peder är ensamstående förälder på halvtid till två tonårsgrabbar. En typisk fotbollspappa. Men någon årlig utlandsresa har han inte råd med.
– Kanske vartannat år.
Men att han trivs med jobbet innebär inte att han inte håller ögonen öppna. Samhalls värsta konkurrent om cheferna är kommunen.
– Säga vad man vill om kommunen, men de betalar sina chefer avsevärt bättre, säger Peder Eklundh.
Älskar mitt jobb!
22 600 kronor i månaden. Anton Lundberg älskar tempot och nerven i krogbranschen. Att vara arbetsledare på McDonald’s innebär att man gör skäl för lönen. Men han får samtidigt utbildning med lön.
Anton Lundberg leder och fördelar arbetet på Mc Donald’s-restaurangen i Sköndal i södra Stockholm. Han gillar jobbet.
– Ja, eller snarare jag älskar mitt jobb här. Det är så himla roligt att få saker att funka, att få medarbetare att växa.
Anton Lundberg är 22 år. Som mest är han arbetsledare åt 25 personer under ett pass.
– Då gäller det att vara förberedd och fokuserad. Allt måste vara planerat minst en dag i förväg och jag vill ha koll på vad som kan tänkas inträffa.
Det kan handla om att lösa akut personalbrist om många är sjuka samtidigt. Det kan handla om kundklagomål. Då måste man gå kunden till mötes, lösa problemet och helst få kunden, eller gästen som Anton vill kalla det, att känna sig lite speciell och vilja komma tillbaka nästa gång.
Anton Lundberg jobbar natt ibland. Det gör alla arbetsledare. Då är inte gästerna desamma som på dagen och Anton får jobba hårt med att upprätthålla samma standard.
Anton Lundberg har arbetat på McDonald’s i tre och ett halvt år, ända sedan han slutade gymnasiet. Det är tempot, att han får lösa problem i stunden och leda andra människor.
Lönen på cirka 22 000 kronor före skatt räcker till hyran för inackorderingsrummet vid Zinkensdamm, till räkningar och till att leva ett hyggligt liv i övrigt. Hans lön räknas ut efter kollektivavtal och som arbetsledare tjänar han ungefär fyra procent mer än de som inte är chefer. Anton går en hel del utbildningar under betald arbetstid, utbildningar som utvecklar honom som chef. Han är på väg att bli andre assistent och då kommer hans lön att stiga ytterligare lite grann. Då växer också ansvaret.
Han lägger undan en tre fyra tusen varje månad och i sommar har han haft semester två och en halv vecka i Kroatien och Italien.
– Det måste man ha, annars orkar man inte jobba ett helt år, säger han.
Lönen räcker till det han behöver, resonerar Anton. Nästan. Det finns saker han inte har råd med.
– Lägenhet. Det skulle jag vilja kunna skaffa mig, men det räcker inte lönen till. Ja, och så har jag inget körkort.
Anton vill fortsätta vara chef och hoppas kunna avancera till restaurangchef. I framtiden tänker han sig att han är chef inom modebranschen, eller i livsmedelsindustrin.
– Jag mår bra av att få leda, jag tycker det är så himla roligt.
Text: Thomas Heldmark, Dag Bremberg
