Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Många människor i Europa har drabbats hårt av pandemin. Inte ens om man har ett jobb är det säkert att man kan försörja sig. I nästan 80 procent av EU är minimilönerna, alltså den lägsta lön som en arbetsgivare kan betala, inskrivna i lagen, och de har inte höjts i takt med övriga löner. I dag beräknas runt tio procent av löntagarna leva i fattigdom.
Den situationen vill EU förändra. Arbetstagare bör ha en skälig minimilön och en rimlig levnadsstandard, konstaterade EU-kommissionen i samband med att man lade fram ett förslag till minimilöner på europeisk nivå i höstas.
Förslaget innehåller dock inga siffror. I stället talas det om att de länder som har en lagstadgad minimilön ska fastställa stabila och tydliga kriterier för hur den sätts. Däremot anser kommissionen att en minimilön motsvarande 60 procent av medianlönen – den lön som ligger exakt i mitten av lönespannet – skulle kunna fungera som en vägledning för medlemsländerna.
I Sverige var medianlönen 31 700 kronor i månaden år 2019. Det skulle enligt EU-förslaget ha inneburit en minimilön på 19 200 kronor.
Den europeiska fackföreningsrörelsen tillstyrker förslaget. Men från svenska sida – fack, arbetsgivare, regering och riksdag – råder enighet om att förslaget är oacceptabelt.
Det bottnar i att den svenska arbetsmarknadsmodellen skiljer sig från de flesta andra EU-länders. I Sverige finns inga minimilöner som gäller för samtliga anställda. I stället bestäms de lägsta lönerna i de kollektivavtal som förhandlas fram mellan arbetsgivare och fack, och är olika för olika branscher. Det finns även en stor mängd avtal som saknar lägstalöner.
I många avtal i Sverige ligger lägstalönerna på runt 20 000 kronor. Men det finns också avtal där de är flera tusen kronor lägre.
Skulle EU-förslaget bli verklighet finns risk för att det svenska sättet att komma överens om lönerna inte längre skulle få fungera ostört, fruktar motståndarna.
EU-kommissionen, som lagt fram förslaget, hävdar själv att det innehåller ett undantag för de länder som likt Sverige har en kollektivavtalsmodell, i alla fall om avtalen täcker minst 70 procent av arbetstagarna.
Men det löftet ger inte de svenska facken mycket för. Enligt dem skulle undantaget inte klara en juridisk prövning.
Medan lägstalönerna i avtalen ofta fungerar som avstamp för lönesättningen, blir en lagstadgad minimilön i stället en norm att sträva efter, hävdar kritikerna. Det skulle leda till sänkta löner både för nya på arbetsmarknaden och snart även för dem som redan har jobb.
En minimilön som gäller för hela arbetsmarknaden skulle dessutom slå sönder den branschanpassade lönesättning som finns i Sverige i dag.
Säkert finns det vissa som anser det. Men de svenska facken själva tycker att det vore orimligt att förstöra för anställda i ett land för att förbättra för anställda i andra länder.
Skulle förslaget gå hela vägen kan beslut troligtvis tas i EU-parlamentet tidigast i sommar. Därefter har medlemsstaterna två år på sig att göra verklighet av de nya bestämmelserna.
Sveriges ambition är dock att stoppa och begrava förslaget långt innan det når parlamentet. Taktiken för att sänka förslaget går i första hand ut på att visa att det är olagligt. Genom att lägga sig i lönebildningen i medlemsländerna bryter EU mot sina egna stadgar, hävdar man.
Nu har dock ministerrådets rättstjänst kommit med ett utlåtande som delvis går emot den svenska linjen. Enligt rättstjänsten skulle inte kommissionens förslag få en direkt inverkan på hur löner sätts eller på etableringen av lönenivåer i medlemsländerna. Däremot vill rättstjänsten se ett antal klarläggande av olika delar av förslaget.
Procentsatserna är i förhållande till medianlönerna 2019. I alla utom två länder är de alltså lägre än de 60 procent som anses kunna fungera som en vägledning för medlemsstaterna.
OECD
Att leda ett fackförbund kan ge mycket goda inkomster. Tidningen Arbetsvärlden publicerar i dag en lista på vad ordförandena i fackförbunden tjänar. Tidningen har dels tagit reda på vilken lön facktopparna har från sitt förbund, dels hur mycket de har i extrainkomster, exempelvis från styrelseuppdrag.
Högst lön – om man bortser från extrainkomster – har Andreas Miller, ordförande för Ledarna, som tjänar 160 500 kronor i månaden. Lägst lön har Tull-Kusts ordförande Johan Lindgren, med en månadslön på 20 850 kronor. Peter Hellberg, ordförande för Unionen, tjänar 122 877 kronor.
Om man räknar med facktopparnas extrainkomster blir listan en annan. Då toppar Ulrika Boëthius, ordförande för Finansförbundet. Hon tjänar 116 976 kronor, men har en total månadsinkomst på 470 783 kronor. Anledningen är främst att hon tidigare varit anställd på Handelsbanken och fortfarande tar del av bankens vinstdelningsprogram.
Även Sineva Ribeiro, Vårdförbundets ordförande, har betydande extrainkomster. Hennes lön är 110 540 kronor. Totalt tjänar hon dock 187 933 kronor. Extrapengarna kommer från styrelseuppdrag och rese- och bostadsförmåner, enligt Arbetsvärlden.
Ordförande, förbund, uppgiven och taxerad inkomst.
I snitt ökade chefslönerna med 5,5 procent förra året, vilket är 1,4 procentenheter mer än löneökningarna för arbetsmarknaden i stort.
Samtidigt finns det – precis som tidigare år - betydande skillnader mellan kvinnors och mäns löner. Snittlönen för kvinnliga chefer var 54 400 kronor förra året. Männen tjänade i genomsnitt 61 800 kronor. Kvinnornas löner ökade med 5,24 procent medan männens ökade med 5,68 procent och alltså drog ifrån kvinnorna ytterligare. Det innebär en löneskillnad på 12 procent.
En del av löneskillnaden är oförklarad. Det innebär att den inte förklaras av att kvinnor och män arbetar i olika yrken och branscher, har olika utbildningsnivå, arbetstid eller ålder.
Trots det går det inte att slå fast att löneskillnaden beror på diskriminering, enligt en rapport från Medlingsinstitutet. Anledningen är att statistiken inte kan fånga alla faktorer som påverkar lönen.
Amanda Lundeteg är vd för stiftelsen Allbright som arbetar för jämställdhet och mångfald på ledande positioner. Hon ser flera orsaker till att kvinnor tjänar mindre än män.
– En förklaring är att arbetsmarknaden är könsuppdelad och att kvinnors arbete oftare värderas lägre än mäns. En annan förklaring är att kvinnor tar, och förväntas ta, mer ansvar för hem och familj. I familjer med minst ett barn tjänar mannen mer, trots att kvinnan i 41 procent av fallen har högre utbildning, säger hon.
För fackförbunden finns mycket att göra för att minska löneskillnaderna bland chefer, enligt Amanda Lundeteg.
– De bör förespråka ett flexibelt arbetsliv för att göra det lättare att få ihop arbetsliv och familjeliv. De bör också jobba för bra lönekartläggningar och för jämställd rekrytering. Män rekryteras oftare för sin potential, kvinnor för sin erfarenhet, och det syns i plånboken.
Allbright förespråkar individuell föräldraförsäkring och utbildningar i jämställt föräldraskap.
– Först när vi är jämställda i privatlivet finns förutsättningar för en jämställd arbetsmarknad. Att kvinnor tar störst ansvar för familjen leder till sämre löneutveckling och lägre pensioner. Det kan dessutom få katastrofala följder om ett par går skilda vägar.
Olle Brynja är utredare och jämställdhetsexpert på Unionen. Liksom Amanda Lundeteg ser han den segregerade arbetsmarknaden som en delförklaring till löneskillnaden mellan kvinnor och män.
– Vi vet också att kvinnor oftare är chefer i första linjen, medan männen oftare är chefer i toppen där lönerna är högre.
Även Olle Brynja lyfter det ojämställda föräldraskapet, liksom föreställningar om kvinnliga och manliga egenskaper, som förklaringar till löneskillnaden.
– Men det är anmärkningsvärt att det fortfarande finns ett oförklarat glapp mellan kvinnors och mäns löner. Av de företag som gör lönekartläggningar upptäcker 40 procent osakliga löneskillnader, säger han.
För att komma till rätta med löneskillnaderna behövs arbete på flera fronter, enligt Olle Brynja. Förutom lönekartläggningar kan det till exempel handla om utbildnings- och opinionsinsatser.
– Unionen arbetar för ett mer jämställt arbetsliv och för att utbilda arbetsgivare i hur man skapar föräldravänliga arbetsplatser. Men det finns förstås könsnormer som genomsyrar hela samhället och som är svårare för oss som fackförbund att göra något åt.
Olle Brynja tror att karriärsnormer många gånger påverkar chefer starkare än anställda som inte är chefer.
– Jag är övertygad om att det till exempel fortfarande finns föreställningar om att chefer inte ska vabba eller jobba deltid, säger han.
Unionen förespråkar en tredelad föräldraförsäkring där en tredjedel är vikt åt vardera föräldern och en tredjedel kan användas fritt. På så vis kan männens uttag av föräldradagar öka.
– I dag tar kvinnor ut 70 procent av föräldradagarna. Det påverkar deras chefskarriärer. I dag ligger kvinnor och män relativt lika lönemässigt fram tills de får sitt första barn. Då drar männen ifrån.
Löneskillnaden mellan kvinnor och män var i princip oförändrad jämfört med året innan, men den långsiktiga trenden är att den minskar. Amanda Lundeteg tror att EU:s kommande lönetransparensdirektiv kommer att minska skillnaden ytterligare.
– Företagen blir tvingade att ange lön i annonser och redovisa hur lönespannet ser ut bland anställda. Först när alla fakta är på bordet vet vi var skevheten uppstår. Det blir en del jobb för bolagen, men på sikt tror jag att det kommer att leda till mer jämställda löner, säger hon.
It & telekom: 71 000
Media & Kommunikation: 64 900
Konsult & finans: 63 700
Farmaci & hälsa: 63 200
Energi & miljö: 61 000
Industri & teknik: 60 100
Handel: 57 600
Bygg & fastighet: 57 400
Transport & logistik: 53 700
Organisationer & föreningar: 50 500
Service & tjänster: 47 900
Källa: Unionens lönestatistik
Stockholm: 65 700
Göteborg: 61 400
Sydväst: 59 000
Östra Sörmland/Gotland: 56 000
Bergslagen: 55 700
Uppland: 55 200
Småland: 54 600
SjuHall: 54 200
Mälardalen: 54 200
Öst: 53 900
Värmland: 53 000
Gävleborg: 52 500
Sydost: 52 400
Skaraborg/Väst: 52 400
Västerbotten: 51 900
Dalarna: 51 000
Mellannorrland: 50 800
Norrbotten: 49 600
20–24 år 37 600 kr
25–29 år 43 200 kr
30–34 år 50 400 kr
35–39 år 56 000 kr
40–44 år 60 100 kr
45–49 år 62 600 kr
50–54 år 63 200 kr
55–59 år 61 600 kr
60–67 år 59 400 kr