Unionen lyckades 2013 – tillsammans med de andra facken i Facken inom industrin – att få till flexpensionen (eller deltidspensionen som den då kallades) med arbetsgivarna inom industrin.

Flexpensionen innebär dels att en del av löneutrymmet årligen sätts av till tjänstepensionen, dels en förstärkt möjlighet att gå ned i arbetstid i slutet av arbetslivet.

Eftersom vi lever längre och pensionen därför också behöver räcka längre var syftet just att ge löntagare fler valmöjligheter, genom att med hjälp av den extra tjänstepensionen ha råd att trappa ned i slutet av arbetslivet. Eller att få en bättre pension genom att jobba längre.

Snart får alla två procent

Hur stor ekonomisk betydelse flexpensionen kommer att få för medlemmarna beror bland annat på hur länge man hinner få den extra insättningen till tjänstepensionen, hur pengarna placeras och vilken avkastning det ger.

Sedan den första insättningen gjordes, med 0,2 procent av lönen 2014, har den successivt ökat till 1,6 procent under 2022. Och i och med det nya avtalet som nyligen slöts, som innebär att ytterligare totalt 0,4 procent ska avsättas till flexpensionen under 2023 och 2024, kommer många medlemmar nästa år att få minst 2 procent av lönen i sin flexpension.

– Eftersom 2 procent har varit vårt mål från början har vi nu fått till en slags målgång, säger Martin Wästfelt, förhandlingschef på Unionen.

Hittills nära 42 000 kronor

– Sedan kommer det ta ytterligare några år i och med att det finns en viss eftersläpning när det gäller bland annat Almega. Men sedan kommer alla berörda medlemmar att ha minst 2 procent.

För att få en uppfattning om hur mycket extra pengar som satts in till tjänstepensionen genom flexpensionen, bad Kollega pensionsexperten Tomas Carlsson på Collectum att göra en beräkning.

Enligt den så har en Unionenmedlem med en snittlön år 2014 (34 730 kr) och 2022 (44 610 kr) – med en jämn löneutveckling däremellan – under dessa år fått nära 42 000 kronor extra till tjänstepensionen.

Unionen hotade med strejk

I dag har över 99 procent av de Unionenmedlemmar som omfattas av ett kollektivavtal på arbetsplatsen flexpension.

Men resan dit har inte varit helt okomplicerad. Hårdast motstånd fick facken av arbetsgivarorganisationen Almega, vilket ledde till att Unionen och Sveriges Ingenjörer 2016 hotade med strejk för att också medlemmarna i den privata tjänstesektorn skulle få flexpension.

Sedan Almega tillfälligt fått Arbetsdomstolens medhåll i sin uppfattning om att en strejk vore olaglig, då det rådde fredsplikt i pensionsfrågor, fortsatte parterna i stället att förhandla. Och 2017 gick också Almega med på flexpensionen.

Ingen rättighet gå ned i tid

När det gäller möjligheten att gå ner i arbetstid så handlar det generellt om att man från 60 eller 62 års ålder har en ”utökad möjlighet” att gå ner till en 80-procentig arbetstid. Det är alltså ingen rättighet.

– Unionens ambition var att det skulle bli en absolut rättighet. Men det är ju så när man förhandlar och tecknar kollektivavtal att det alltid blir kompromisser, åt båda håll. Och då tyckte vi ändå att det blev en bra kompromiss. För i och med att arbetsgivarna måste motivera ett avslag, som sedan även kan prövas i en lokal och central förhandling, så finns det starka mekanismer som gör att det i praktiken är möjligt att få till en sådan lösning, säger Martin Wästfelt.

Arbetsgivarna tycks följa reglerna

Hur många medlemmar som faktiskt har gått ner i arbetstid – eller fått avslag – är okänt. Men både Unionens medlemsservice och de avtalsansvariga ombudsmän som Kollega har varit i kontakt med upplever att arbetsgivarna, med några få undantag, följer regelverket när det gäller den förstärkta möjligheten att få gå ned i arbetstid.

Och enligt förhandlingschef Martin Wästfelt har förbundet inte fått några signaler om motsatsen.

– Visst kan man ibland tänka att hälsan tiger still. Men eftersom vi har lagt ned så mycket energi på och följer det här noga så är min uppfattning att allt har fungerat bra, säger han.