Att Sverige skulle lyckas omförhandla direktivet är osannolikt, enligt Jaan Paju, professor i straffrätt och docent i europarätt vid Stockholms universitet.

–  Det tror jag inte, givet att 24 av 27 medlemsstater röstade för direktivet. Det är väldigt märkligt att man fem över tolv, två år efter att direktivet lotsats i hamn, kommer dragandes med att man nu har haft samråd med arbetsmarknadens parter. 

– Det här är en tydlig obstruktion från svensk sida, säger han.

Sverige säger att man har med sig andra länder i kravet på omförhandling. Stämmer det?

– Sverige blev nedröstat 2023 tillsammans med Ungern och Bulgarien. Även om Sverige nu skulle lyckas få med sig några andra länder spelar det ingen roll eftersom direktivet redan är bestämt. Vidare måste man få med sig ett stort antal länder, inte bara några enstaka för att det skulle bli aktuellt med att riva upp direktivet. Så verkar det inte vara.

Sverige kan tvingas att betala böter

Om ett EU-land inte inför ett beslutat direktiv kan kommissionen ta landet till EU-domstolen. Den risken är stor, enligt Jaan Paju.

– Sverige kan såklart be om en omförhandling, men med tanke på kommissionens arbetsbörda är det en process som kan dra ut på tiden i fem, sex år. 

– Givet att de andra EU-länderna snart inför direktivet kommer kommissionen knappast att prioritera att ta ett omtag med direktivet. Under tiden kommer Sverige inte ha införlivat direktivet och därmed finns en risk att kommissionen kommer att driva ett överträdelseärende mot Sverige, säger han.

Senast det hände var 2023. Då fick Sverige betala 100 miljoner kronor i böter för att inte ha infört vapendirektivet i tid.

Hur stor är risken att Sverige kommer att tvingas betala böter?

– Stor. Men den största kostnaden är politisk. Sverige kommer att få svårare i framtida förhandlingar med EU på arbetsrättens område. Det blir svårare att få övriga länder att lita på Sverige och det blir svårare för Sverige att påverka kommande direktiv.

Ministern backade efter kritik

Turerna kring lönetransparensdirektivet (se ruta) har varit många. I januari presenterade regeringen sitt förslag på hur direktivet skulle införas i Sverige. I en intervju med Kollega sa jämställdhetsminister Nina Larsson (L) att hon var övertygad om att de nya reglerna skulle leda till mer jämställda löner. 

I intervjun tydde inget på att ministern var tveksam till regeringens förslag. Tvärtom. På frågan ”När tror du att förslaget får effekt?” blev svaret:

– Inom ett par år bör vi kunna se skillnad.

Tanken var att den nya lagen skulle börja gälla den 1 juli. Men efter kraftig kritik från arbetsgivarhåll om att tidsplanen var för snäv bestämde sig regeringen för att vänta med införandet. Nytt datum blev då 1 januari 2027.

Men den 26 mars, bara några dagar innan riksdagen skulle rösta om propositionen, ändrade sig regeringen igen. 

Enligt det nya beskedet vill Sverige nu förhandla om direktivet för att förenkla reglerna. Först därefter kan det bli aktuellt att införa det: ”Regeringen bedömer att utformningen av EU:s lönetransparensdirektiv är allt för administrativt betungande och därför riskerar att minska jämställdhetsvinsterna”, lät beskedet.

Ministern: ”Reglerna är inte för krångliga” – ändrade sig senare

När Kollega intervjuade Nina Larsson i januari ställde vi frågan om ökad regelbörda. Då höll hon inte med kritikerna om att den administrativa bördan blir för tung.

– Inte alls. Förslaget bygger på det arbete som redan sker på arbetsplatserna. Vi har haft lönekartläggningar sedan 1994, sa hon.

EU-länder är tvungna att införa de direktiv som beslutats av unionen. Lönetransparensdirektivet ska vara infört senast den 7 juni i år.

Regeringen: ”Direktivet är mer betungande än väntat”

Kollega har upprepade gånger bett om en intervju med jämställdhetsminister Nina Larsson. Hennes pressekreterare svarar att det är svårt att hitta en tid eftersom det är påsktider. Ministern lämnar en skriftlig kommentar:

”Under implementeringsarbetet har det (…) blivit tydligt att problemen är större än väntat. Kritiken från både näringsliv och andra aktörer har varit omfattande, och flera delar av regelverket riskerar att skapa en oproportionerligt stor administrativ börda.

Regeringen har försökt begränsa dessa effekter inom ramen för det nationella genomförandet, men det står nu klart att det underliggande direktivet i sig är för betungande. Därför kommer vi nu att arbeta för att skjuta upp ikraftträdandet och samtidigt driva på för en riktad omförhandling på EU-nivå i regelförenklande syfte.”

EU:s direktiv om lönetransparens ska vara genomfört senast den 7 juni år. Regeringen hade först tänkt införa det den 1 juli, men ändrade sig sedan och sköt på införandet till januari 2027. Igår kom beskedet att regeringen vill omförhandla direktivet med EU innan det blir lag i Sverige. 

Regeringen tycker fortfarande att direktivets syfte är gott men anser att den administrativa bördan "riskerar att minska jämställdhetsvinsterna."

Regeringen skriver också i sitt pressmeddelande att den har haft dialog med arbetsgivare, fack och civilsamhället "om svårigheterna med direktivet." 

Martin Wästfelt är förhandlingschef på Unionen. Han säger att beslutet var överraskande.

– Huvuddelen av kritiken kommer från arbetsgivarsidan, även om vi också har haft vissa invändningar mot lagrådsremissen.

"Direktivet är inte så betungande"

Martin Wästfelt anser inte att de förändringar som direktivet medför är så betungande som kritikerna påstår.

– Inte för de företag som redan sköter lönekartläggningen i samråd med fackförbunden. Men tyvärr finns det många företag som inte sköter de befintliga reglerna och för dem innebär direktivet ett ökat tryck. Man måste samtidigt komma ihåg att vi har ett samhällsproblem i form av ojämställda löner och därför är lönetransparens bra, säger han.

Så direktivet skulle kunna leda till mer jämställda löner?

– Ja, det tror jag, även om den metod som regeringen har föreslagit inte är optimal. Det vore önskvärt att ha ett större utrymme att jobba med de här frågorna avtalsvägen. Men jag konstaterar samtidigt att regeringen utsätter Sverige för en viss risk genom att inte implementera direktivet nu.

Är det arbetsgivarsidan som har drivit på för att stoppa direktivet?

– Ja, som jag förstår det är det så både i Sverige och andra EU-länder. Det finns flera länder som släpar med att införa direktivet.  

"Riskerar Sveriges trovärdighet i EU"

Inte heller fackförbundet Vision har uttryckt kritik mot att direktivet införs. 

– Regeringens nya ståndpunkt är märklig. Vi anser tvärtom att det är dåligt för jämställdheten att inte införa direktivet. Det riskerar dessutom Sveriges trovärdighet i jämställdhetsfrågor och vår ställning i EU-samarbetet. Regeringen hänvisar till nära dialog med arbetsmarknadens parter, men från Visions sida har vi varit tydliga med att lönetransparensdirektivet måste införas, säger Veronica Magnusson, förbundsordförande Vision, i ett pressmeddelande.

Arbetsgivarna välkomnar regeringens besked

Arbetsgivarna är dock nöjda med regeringens besked.

– Det är mycket bra att regeringen pausar genomförandet av direktivet. Det ligger helt i linje med vad andra europeiska länder gjort. En ökad administrativ börda på företagen hade bara tagit resurser från det praktiska och långsiktiga jämställdhetsarbete som svenska arbetsgivare redan genomför, säger Mattias Dahl, vice vd för Svenskt Näringsliv i en kommentar.

Arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen håller med.

– Regeringen har hörsammat det som vi och många av våra medlemsföretag har framfört under lång tid, att direktivet i sin nuvarande utformning riskerar att skapa betydande administrativa bördor utan att fullt ut bidra till sitt syfte, säger Anna Nordin, biträdande förhandlingschef på Teknikföretagen.

Direktivet ska minska löneskillnaden

Syftet med EU:s lönetransparensdirektiv är att minska löneskillnaden mellan kvinnor och män. Direktivet innebär bland annat att arbetsgivare ska redovisa lönespann i jobbannonser, rapportera löneskillnader mellan kvinnor och män till Diskrimineringsombudsmannen och informera anställda om snittlönen på arbetsplatsen.

Kollega har sökt jämställdhetsminister Nina Larsson (L) för en kommentar.

För barn från svenska familjer med låga inkomster kan en enda god vän i klassen från en rik bakgrund vara tillräckligt för att tjäna mer på jobbet som vuxen. 

Det här visar en ny avhandling av Klara Gurzo vid institutionen för Folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet. 

Vänner ersatte något som saknades hemma

– Det vi fann mest anmärkningsvärt var att när vi studerade barn födda 1953, som nu är pensionerade, såg vi att det var viktigt om någon hade en priviligierad vän med föräldrar med mycket hög inkomst. Det verkar som om den här vännen kunde ersätta något som barnet saknade hemma, säger hon. 

Hur kan vänskap hjälpa barn att klättra på samhällsstegen?

– Vi kunde inte se en exakt mekanism. Vi såg att barnen med mer priviligierade vänner tenderade att nå en högre utbildningsnivå. Men även utöver det såg vi samband mellan dessa vänskaper och goda utfall senare i livet. Det tyder på att vänskapen kan ha underlättat att hitta jobb och gett nätverk och kontakter på arbetsmarknaden, säger Klara Gurzo. 

13-åringar intervjuade om bästa klasskompisarna

Forskningen gjordes på 10 000 svenskar födda 1953. Barnen i studien intervjuades när de var 13 år gamla om vilka deras tre bästa vänner i klassen var och de följdes upp senare i arbetslivet beträffande lön och hälsa. 

Barn från de lägsta inkomstgrupperna som hade minst en vän som kom från en välbärgad familj tjänade som vuxna betydligt mer än barn som inte hade haft sådana vänskaper.

–Det är en väldigt ovanlig studie även om det finns liknande på större datamaterial som skolområdens påverkan, säger Klara Gurzo. 

Bostadspolitik och skola påverkar lön på lång sikt

Hur kan studien användas för att minska socioekonomiska skillnader bland barn?

– I den här gruppen spelade bostadspolitiken stor roll. Det byggdes nya bostäder, unga familjer flyttade in och områden blev socioekonomiskt blandade. Eftersom barn då vanligtvis gick i den skola som låg närmast hemmet blev klassrummen mycket heterogena i socioekonomiska bakgrunder. Samtidigt såg vi att barn från låginkomstfamiljer ändå hade färre vänner bland barn från höginkomstfamiljer - trots den mixade miljön, säger Klara Gurzo.