Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Vinna är inte allt för Håkan Ericson

Vinna är inte allt. En kram av en tidigare spelare kan vara lika viktigt för Håkan Ericson, förbundskaptenen som utsetts att leda OS-laget för herrar i fotboll i Rio.
Publicerad
Fredrik Sandberg / TT
Förbundskapten som blir lugn av att lyssna på Winnerbäck och Goldfrapp och får energi av Santana och Steely Dan. Fredrik Sandberg / TT

I sportens värld är väl att vinna den starkaste drivkraften?
– I tävlingssituationen är den stark. Och det var den drivkraften som tog mig till fotbollen från början. Men med tiden tycker jag att andra saker blivit allt viktigare.

Hur menar du?
– Den stora euforin kan komma när jag har jobbat länge med en teoretisk del kring hur vi ska spela och jag ser hur den omsätts i praktik. Eller när en spelare lyckas efter att vi har jobbat med de mentala delarna. Den processen ger numera nästan mer tillfredsställelse än att vinna. Men visst bedöms vi efter resultat, så ja, vinsten är viktig.

Andra saker som lyfter dig?
– När en spelare som jag har haft tidigare kommer fram, säger hej och kramar om mig trots att vi kanske har tampats en hel del. Den belöningen är enorm.

Är du bra på att ta fram det bästa hos människor?
– Jag har nog lyckats och misslyckats. Men det är klart att jag på de här 30 åren har haft spelare som gått från medelmåttiga till landslagsnivå. Det behöver inte alltid vara min förtjänst. Men ibland.

Hur får du någon att växa?
– Skapar en relation, visar att jag bryr mig om och visar att jag tror på att den kan lyckas. Ofta sätter vi människor upp begränsningar för oss själva. Det gäller att ta bort dem hos spelarna. De behöver kanske lära sig att tänka och göra på ett annat sätt.

Hur ser du på obekväma beslut?
– Att våga stå för ett beslut och ge spelaren en förklaring till varför den inte blir uttagen är bland det viktigaste i ledarfunktionen. För att man ska kunna gå vidare och inte stå med en massa obesvarade frågor. Tyvärr är det för få ledare som törs ta de obekväma samtalen.

Det är ett utsatt jobb du har.
– Jag har gått i väggen en gång. Då var belöningarna i förhållande till arbetsinsatsen inte tillräckliga.

Hur kom du tillbaka?
– Jag behövde hjälp med att ändra mitt beteende. Det ligger lite i sakens natur att det är svårt att göra själv. Det handlar om att planera min tid klokt och att lägga in återhämtningsdagar.

Med EM-kval och OS ökar kraven ...
– Ja, det blir en utmaning. Jag vill komma så långt som möjligt inom fotbollen – i harmoni med mig själv.

Var hittar du själv inspiration?
– Från fotboll, kollegor och musik. Jag har skapat spellistor beroende på vilken sinnesstämning jag vill uppnå.

 

Text: PER CORNELL

HÅKAN ERICSON:

BEFATTNING: Förbundskapten för U21-landslaget i fotboll för herrar.

ÅLDER: Strax 56 år.

AKTUELL: OS i Rio de Janeiro. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

”I klacken är vi alla lika”

Han har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Daniel Liljegren älskar gemenskapen i klacken – trots att matchen mest ger honom ångest.
Carolina Högling Publicerad 5 september 2025, kl 06:01
Daniel Liljegren har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Läs om hans passion för klacken, gemenskapen och fotbollsångesten.
Daniel Liljegren går på alla matcher tillsammans med sin fru Sofi och står i klacken på både fotboll och hockey. Foto: Carolina Byrmo

Varifrån kommer djurgårdsintresset?

– Min pappa är inbiten AIK:are och jag tror att det kommer därifrån: eftersom han höll på AIK kunde inte jag göra det. När jag väl hade börjat kolla på Djurgården gick det inte att byta.

Varför står du i klacken?

– Det är där man står. Sport tittar man på stående. Man sjunger och bidrar. Att sitta ned är inte jättekul.

För den som inte är så fotbollsintresserad – vad är grejen?

– Det är bara en livslång kärlek – i med- och motgång. Spelare och tränare byts ut, men kärleken till klubben består. Jag kan inte förklara det. Det är Djurgården som är själen.

Daniel Liljegren
Foto: Carolina Byrmo

Är det alltid roligt att kolla på Djurgården?

– Att kolla på fotboll är nästan aldrig roligt. Det är väldigt ångestladdat. Det är först när vi leder med 5–0 och det är tio minuter kvar, då är det roligt. Annars är det mest jobbigt. Hur ska det gå? Varför är vi så dåliga? Varför är vi så bra? Kommer det vända snart? Man lider sig igenom det.

Vad är det som får dig att fortsätta gå på matcher när det är så ångestladdat?

– Det är viktigt på riktigt hur det går för det här fotbollslaget, så man behöver fortsätta titta. Det är kanske lite av ett självskadebeteende. Det är också ett sätt att stänga av sådant som man går och grubblar på: arbete, problem med familj och omvärlden. Klacken är en plats där alla är lika, ingen är mer viktig än någon annan. Det finns inga chefer eller medarbetare på en läktare, alla är bara där och bidrar med sitt.

Har ditt supporterskap påverkat dig som chef?

– Både ja och nej. Det finns en oerhörd rivalitet mellan Stockholmsklubbarna. Samtidigt ska vår arbetsplats vara inkluderande och trygg och jag som chef kan inte håna mina medarbetares lag på samma sätt som jag tillåter dem att håna mitt. Den biten får jag tona ned ganska mycket.

– Mitt chefskap påverkar mig när jag är på läktaren. Som chef handlar det mycket om att sätta standarden och föregå med gott exempel. Jag är bland de äldre på läktaren och då får man ibland förklara för folk att vissa beteenden och uttryck inte är okej. I och med att jag har varit chef i många år är det en naturlig del av mig.

Hade du kunnat anställa en AIK:are?

– Absolut. Det är 100 procent meritbaserat. Men jag brukar fråga slutkandidaterna vilket lag de håller på. Bara för att det är lite roligt. 

Daniel Liljegren

Gör: Affärschef för underhåll på Strukton Rail, en järnvägsentreprenör som bygger och underhåller spårsystem.

Ålder: 48.

Bor: Stockholm.

Familj: Fru, två barn och hund.

Bästa djurgårdsminne: Apoel (cypriotisk fotbollsklubb) hemma 2022. Helt fantastisk match. Stämningen var elektrisk på hela arenan. Det var fullsatt och alla stod upp.