Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

7 kända idrottsledare – med olika ledarstil

Det finns mängder med framgångsrika idrottsledare. Vissa har valt en mer auktoritär ledarstil och utmärkt sig med utskällningar, medan andra blivit framgångsrika genom att lämna över ansvaret till idrottarna.
Oscar Broström Publicerad 6 oktober 2022, kl 09:02
Bengt Johansson och Pia Sundhage
Idrottsledare som blivit framgångsrika med olika ledarstilar. Foto: Jan Collsiöö och Björn Larsson Rosvall/TT

Pia Sundhage

Först en ledare på planen, därefter en ledare vid sidan. Pia Sundhage är en av svensk fotbolls största profiler och en av världens mest meriterade fotbollstränare på damsidan, där hon har två OS-guld med USA och OS-silver och EM-brons med Sverige på meritlistan. Hennes ledarskap har präglats av passion men också att bygga en sammansvetsad trupp. ”Man är varandras miljö” – är ett uttryck Sundhage uppskattar.

Ett annat citat är från är hon tackade nej till att besöka Vita huset: ”Jag är heller inte så fascinerad över att få visa upp mig och träffa viktiga gubbar och gummor. Jag trivs bäst på plan i ett par fotbollsskor”.

Bengt ”Bengan” Johansson

Av många sedd som den största inom svensk herrhandboll. Under hans år som förbundskapten för landslaget vann Sverige 13 mästerskapsmedaljer (OS, VM och EM). Förutom offensiva spelkombinationer – kallade ”gurkburkar” – var han också känd för ett varmt ledarskap och att lämna över mycket ansvar till sina spelare.

Han inspirerade även förbundskaptenen för herrlandslaget i fotboll, Janne Andersson, som hade ”Bengan” som idrottslärare på gymnasiet i Halmstad. När Bengt Johansson nyligen gick bort, hyllade Andersson ”Bengan” för hans framgångar och hans ledarskap.

– Tryggheten han hade där och hur han gjorde spelarna delaktiga. Det har jag tagit med mig. Man ska ha en stadig grund att stå på men det är spelarna på planen som avgör matcher och då ska de ha en stor delaktighet, sa Andersson till Aftonbladet.

Inga Löwdin

Frågan är om någon svensk gjort mer för svensk och internationell damidrott? Efter sin aktiva karriär som längdskidåkare och orienterare, engagerade sig Inga Löwdin som ledare och kämpade för att lyfta kvinnlig idrott och ge den bättre förutsättningar. Var bland annat ledamot i internationella skidförbundet FIS, generalsekreterare för internationella orienteringsförbundet och invald i Sveriges riksidrottsförbunds överstyrelse.

Wolfgang Pichler

Den tyske tränaren är en bekant uppsyn för den som tittat på skidskytte, där han ofta har setts vid sidan om spåret, halvröd i ansiktet, skrikandes mot svenska tävlande. Pichler blev känd i Sverige som Magdalena Forsbergs personliga tränare under slutet av 90-talet, innan 2002 tog över skidskyttelandslaget och med sin tuffa pådrivning skapade framgångar för landslaget, även ofta visade upp en mjukare sida efter tävlingar.

Han var en diktatorisk ledare, har Björn Ferry, tidigare skidskytt och numer expertkommentator i SVT, sagt om Pichler.

Alex Ferguson

”If you give in once, you’ll give in twice”, sa Alex Ferguson. Manchester Uniteds tränare mellan åren 1986–2013 är en av fotbollens mest kända profiler och dessutom en av de mest framgångsrika. Han vann 13 ligatitlar och två Champions Leaguetitlar. Som ledare utmärkte han sig för sin tro på kollektivet och sina ökända utskällningar, ofta kallade hårtorkar (hair dryer).

Anette Norberg

En av Sveriges mest framgångsrika curlare genom tiderna, som med sitt lugn och sin skicklighet ledde lag Norberg till mängder med mästerskapsmedaljer, bland annat två OS-guld. Efter karriären blev Norberg chef inom näringslivet, som avdelningschef på ett försäkringsbolag.

Tommy Svensson

Tommy Svensson var förbundskapten för det svenska fotbollslag som grävde guld i USA och kom hem med ett brons. Under uppladdningen till mästerskapet läste Svensson Karin Boyes välkända dikt ”I rörelse” och försökte intala sitt lag att lilla Sverige kunde gå så långt som att vinna VM.

Ledarskap

Studie: Kvinnor vill helst inte leda män

Kvinnor leder helst andra kvinnor och undviker att leda män. Det är en slutsats från en svensk studie.
Oscar Broström Publicerad 15 november 2022, kl 06:30
Kvinnlig ledare står i rum framför medarbetare.
Kvinnor vill hellre leda andra kvinnor än män, visar en studie. Foto: Shutterstock

Två forskare i nationalekonomi har i ett experiment delat in 580 schweiziska studenter i olika grupper där de, efter att ha löst en uppgift tillsammans, skulle utse en gruppledare.

Ledarskapsviljan mellan män och kvinnor skiljde sig åt markant, men varierade baserat på gruppernas könsstruktur. Män hade generellt sett en högre ledarskapsvilja, oavsett om gruppen var mans- eller kvinnodominerad. När män graderade sin ledarskapsvilja mellan 1 och 10 var mäns vanligaste svar 10, det vill säga högst ledarskapsvilja.

Bland kvinnor var generellt sett ledarskapsviljan lägre. Kvinnors vanligaste svar när de skulle graderade sin ledarskapsvilja var 1.

Men kvinnor visade en högre vilja att leda en grupp om den var kvinnodominerad. Kvinnors genomsnittliga ledarskapsvilja var 6,0 i kvinnodominerade grupper och 4,6 i mansdominerade grupper.

"Kvinnor mindre inflytelserika"

Skillnaden i ledarskapsvilja mellan män och kvinnor drivs i hög grad av vilken roll kvinnor får i mansdominerade grupper.

– I studien är kvinnor mindre inflytelserika, skattar sin prestation lägre, och förväntar sig mindre stöd i valet av ledare än män. Dessa skillnader förstärks i mansdominerade miljöer och bidrar till kvinnors lägre vilja att leda, säger Eva Ranehill, professor i nationalekonomi vid Lunds universitet, i en kommentar till studien.

Rapporten visar också att könsskillnaden i viljan att leda inte handlar om kompetens. Forskarna drar slutsatsen att det kan vara bättre för kvinnor i mansdominerade områden på arbetsmarknaden att arbeta med andra kvinnor.

– För enskilda kvinnor i mansdominerade miljöer är det troligtvis bättre att arbeta tillsammans med andra kvinnor än att spridas ut ensamma i olika grupper. Det kan vara värt att tänka på vid utformning av alltifrån arbetsgrupper till regler för hur bolagsstyrelser ska se ut. Våra resultat talar för att det är bättre att besluta om en viss andel kvinnor eller män än att enbart kräva att det finns någon person av det underrepresenterade könet, säger Anna Sandberg, forskare i nationalekonomi vid Stockholms universitet.